Underverk (2012) är Selnicks andra bok efter succén med debuten En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret (2008). Trots  uppmärksamheten med Hugo, som även blivit film regisserad av Scorsese, så gillar jag Underverk bättre. Historien är intressantare och blandningen/övergångarna mellan text och bild fungerar bättre. I Underverk har både samarbetet bild/text och övergångarna dess emellan en mening.

 

Texten berättar en historia medan bilderna berättar en annan. Texten berättar historien om Ben vars mamma nyss dött. Ben vet inte vem hans pappa är men med ledtrådar som han hittar bland mammans efterlämnade saker så tar färden honom till New York.

 

Bilderna berättar om Rose vars mamma är en känd skådespelare och som bestämt att världen är för farlig för Rose så hon är inlåst i sitt rum i ett hus i förorten till New York.

 

Nu kommer det intressanta. Både Ben och Rose är döva, Rose sedan födseln och Ben sedan en olycka med blixten som nyligen skett. Roses historia utspelar sig 1927 i en värld där många ansåg att personer med fysiska nedsättningar ska hållas undan och i säkerhet, kanske både för sig själva och för andra. Bens historia utspelar sig 1977, femtio år senare i en helt annan värld  kan tänkas, men läsaren får följa både Bens och Roses utmaningar i en värld som inte är anpassad för personer utan hörsel.

 

Övergångarna mellan text och bild är så mycket bättre gjorda i Underverk än i Hugo. Det är intressant att ta del av historien i och med att allt sker i text i Bens värld (även om bilder är mycket viktiga i Bens historia) och Roses historia berättas enbart med bilder. I slutet av boken sammanförs de två berättelserna och det fungerar riktigt bra. 

 

Av den 637 sidors tjocka boken så är endast 144 sidor med text och då är inte alla sidor fyllda. Där Hugo var en kul grej men som jag hade svårt att rekommendera mer än som en skojig grej så kan jag genuint rekommendera Underverk. Den borde läsas av många.