4 "Fjärde riket" av Maria Nygren

394 sidor
Bokpratssidor:
s. 96 "Och är det inte helt..." (Blendas presenterar sin idé för LSD och Penny)...till s. 99 ("Det är inte bokstävernas fel, det är hur man använder dem.")
 
När jag läste att Fjärde riket skulle ges ut så blev jag direkt intresserad av upplägget. Blenda kommer till en ny skola, ny klass. Hon hamnar direkt bland de mindre populära och ser hur den perfekta Hedvig använder sin makt mot andra elever, lärare och till och med skolledning. Skolan arbetar med demokrati/diktatur och Blendas grupp får ämnet Hitlers uppgång och fall. Hon inser då att de kan använda Hitlers metoder (tal, uteslutande mm) för att störta Hedvigs makt och göra skolan till en perfekt demokrat där alla elever får vara med och bestämma och göra sig hörda.
 
Några recensioner (t ex Bokhora) tycker att boken börjar starkt men blir ointressant och pladdrig vartefter. Jag tycker att boken bara blev bättre och bättre. Det är fascinerande att se hur metoderna fungerar, eller inte fungerar. Det är fascinerande att se hur Blenda rycks med i den makt hon får som gruppledare. Det är fascinerande att se hur resten av skolan påverkas, ända till det bittra slutet.
 
Fjärde riket är den bästa bok jag läst hittills i år och skulle fungera bra som högläsning på högstadiet (något man bör satsa på att göra.)
 

4 "Lou! 1-6" av Julien Neel

   
  
Utgivna av Wibom Books (2009-2013) Varje seriealbum är 48 sidor.

Egentligen tycker jag att Simon (på bloggen Simon säger) skriver tillräckligt om vad Lou! går ut på men jag vill ändå tillägga några egna tankar. Jag har tidigare endast ströbläddrat i några tidigare delar men när Simon skrev om den nyligen utgivna sjätte delen, Kristallåldern, så var jag verkligen tvungen att skapa en egen åsikt kring denna serie. Många barn på mina skolor började läsa serien då den även gått som tv-serie och direkt hade jag förutfattade meningar om att Lou! skulle vara ytlig med triviala ensidesstrippar. Jag gav serien inte ens tillräckligt mycket uppmärksamhet för att upptäcka att det handlar om en djup handling som utvecklar sig i takt efter att Lou växer i de sex delarna.
 
Simon säger i recensionen om Kristallåldern att serien ändrar tonläge i och med att Lou blir äldre men att det ändå handlar om en naturlig utveckling, ja, ända fram till kristallåldern där serien totalt flippar ur. Just utvecklingen var det som fick mig att på allvar börja läsa. Och visst är det en fascinerande läsning. Man får möta unga tolvåriga Lou i första delen, mest intresserad av sig själv med undantag för den snygga grannkillen. I tredje delen, Busskyrkogården, bryter hon samman, en tonårskris tydligen. I fjärde delen känner man knappt igen folk. Det tog nästa hela albumet att inse det faktum att tjejen längst ner till höger på omslaget är Lous barndomsvän. Femte delen, Laser Ninja (vilket cool namn, eller hur!?), börjar med en förödande brand som påverkar hela hennes familj, speciellt i och med mammans meddelande som Lou får när hon står och gråter då huset brinner ner.

Jag tycker verkligen om serien. Det krävdes ett finurligt och aningen krångligt planerande att få tag på alla delar på biblioteket då Lou! tillhör de populäraste böckerna för tillfället. Jag trodde absolut att böckerna bara var för de yngre läsarna men efter läsning undrar jag vad 7-9-åringarna tycker om den flummiga Kristallåldern. Jag är inte helt förtjust i att Neel går totalt fantasy i sjätte delen från att vara ett realistiskt familje/relationsdrama. Men jag är mycket glad att jag tog mig tid att läsa serien. Rekommenderas varmt.

Några få extratankar:
* Kommer Lous pappa att återkomma? Varför annars denna cameo?
* Vissa delar har extremt liten text och små rutor. Är det jag som börjar bli gammal? Syntest nästa?
* Hur stora fötter har Lou egentligen? Hon kunde ha mammans kängor redan i Busskyrkogården!
* Fulgor! Den som namnger sin son Fulgor får ta mej tusan en tusing av mig. He he he.
* Märkte ni att Mr Juice tappade ansiktet mellan fjärde och sjätte boken? Strange. 
 
RSS 2.0