3 "Casca 4 - Evig död" av Barry Sadler

Hce. 156 sidor.

Krigsromaner har aldrig varit min favoritlektyr. Eftersom Casca är född soldat i de romerska legionerna handlar många delar i bokserien om krig eller kamp på olika sätt. "Evig död" utspelar sig under andra världskriget. Casca kallar sig nu Langer och ingår i de tyska trupper som ska invadera Ryssland. Stora delar av boken utspelar sig under slaget om Kursk. Två tredjedelar av boken är egentligen bara för de som gillar att läsa om krig. I bästa Ian Fleming-stil rabblar Sadler upp namn på olika vapen och stridsvagnar. Boken avslutas dock bättre med att bygga upp en grund för en större mytologibildning runt personen Casca. Boken ger även en absurd, men rolig och originell, förklaring till orsaken till andra världskrigets utbrott.

Att läsa om Casca ger tillfredsställelse i sig, därför betyget tre. Annars är del fyra sämre än de två första delarna (har inte läst trean då den saknas i min samling).

3 "En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården" av Hans Alfredson

Hc. 77 sidor. Instruktionsbok

Hans Alfredson - En liten bok om att bränna löv, ris...

"Sällan har så mycket skräp från så mycket brunnit så lite så länge för så få så lite." (Winston Churchwill)

Bokens titel har en undertext som lyder "med mer än 20 illustrationer i färg* av förf."       
"* Färgerna är svart och vitt".

När det kommer till essäer läser jag gärna sådana som handlar om något jag vanligtvis är totalt ointresserad av. Essän får då fungera som ett hjälpmedel att väcka intresset i mig. Just essäns prosaiska och estetiska text tar oftast över det tråkiga, sakliga innehållet och överraskar gång på gång. Att nu läsa en instruktionsbok i hur man bränner skräp på tomten kan skapa sitt intresse i hur den nämnda texten är skriven. Att Hans Alfredson (uppmärksamma det enkla S:et!) är författaren till verket skadar inte det minsta. Som deckarförfattare avskyr jag Alfredsson (jag avskyr alla deckarförfattare) men som humorist får han gärna en stol bland de aderton.

I författarens förord beskriver han följande lilla skrift som "en anspråkslös liten introduktion till ett oändligt stort ämnesområde". (För övrigt är det ett förord som kan användas om författarens övriga böcker också. Det är bara att skriva av det på träfritt papper och klistra in det i dem!) Alfredson tar kortfattat upp de viktigaste delarna i löv- och skräpbränning. Han beskriver vilken typ av skräp som platsar var och vilken typ av antändningsmedel som fungerar bäst. Kläderna är viktiga. Många fungerande typer existerar, författaren ger exempel men anser också att här råder framför allt egen smak. Ett stort kapitel listar de faror som kan råda vid eldning. Störst del upptar den personliga risken men även andras risk tas upp kortfattat. Något författaren ofta återkommer till är vem som ska utföra vad. Mannen i huset ska förstås endast slösa tid på själva löv- och skräpbränningen. Skapandet av bränningshögen, dvs det rent fysiska arbetet, kan med fördel överlåtas åt hustru och barn. 

Alfredsons lilla bok är en spännande insyn i tomtägarens göromål. Jag själv har lägenhet och kommer aldrig i närheten av att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården. Läsandet har därmed varit en fullständigt onödig syssla varvid många minuter försvunnit ur mitt liv. Rekommenderas ivrigt.
RSS 2.0