4 "Ingen behöver veta" av Christina Wahldén

uHc. 136 sidor.

Klockan är halvvägs in på natten men jag kan inte somna eftersom den här boken berörde mig så mycket. Den börjar rätt banalt med att beskriva hur Gustaf skadar sig i skidbacken och troligen inte kan vara med något mer under resten av säsongen. Väl hemma och surar så får Gustaf ännu sämre besked. Hans mamma ska åka till USA på konferens och kommer vara borta så länge att Gustafs moster ska bo hos honom under tiden. Wahldéns berättelse är på en relativt ytlig nivå och jag undrar när det ska börja hända saker. Då kommer knytnävslaget i magen (som Svenska dagbladets recension kallade det), nämligen våldtäkt. Gustaf blir våldtagen av en full och kärlekstrånande moster. Alla känslor som dyker upp kommer så hejdlöst snabbt att det verkligen vänder sig i magen. I efterhand kan jag nästan se den tvivelaktiga början som något avsiktligt bara för att överrumpla läsaren.

Vad som händer sen låter jag vara oskrivet, jag vill dock tillägga att även resten av boken är rejält magstark. Jag kan rekommendera denna bok för alla som tvivlar på att killar kan bli våldtagna. Tidigare skrev Wahldén romanen "Kort kjol" som handlar om en tjej hamnar på en fyllefest och blir våldtagen av två klasskamrater. Hon är ofta ute i skolorna och pratar om denna bok. En vanlig reaktion från eleverna är då: "ja ja, men sånt där händer bara tjejer. Killar kan inte våldtas". "Ingen behöver veta" är Wahldéns kommentar till det påstående och verkligen en bok att ta på allvar.

4 "The Toyminator" av Robert Rankin

He. Far-fetched fiction. 314 sidor.

Kötthuvudet Jack och Eddie the Bear, allas våra hjältar från "The Hollow Chocolate Bunnies of the Apocalypse", är tillbaka. Det har gått några år sedan detektiverna räddade Toy Town från leksaksmakarens elaka tvillings ohyggliga intriger. Under den tid som gått har Eddie varit borgmästare, infört reformer och blivit avsatt (mest pga av att han fick skulden för allt regn som föll på staden). Toy Town har blivit Toy City, men Toy Citys medborgare är inte utan fara. Framför ögonen på många vittnen förgörs alla stadens mekaniska apor (du vet de som hoppar och slår med cymbaler). Gosedjur, dockor, uppvridbara robotor...alla pratar om en stort vitt ljus. Polismästaren och hans skrattande poliskonstaplar tror förstås att det är Eddies fel (han har ju faktiskt varit borgmästare en gång i tiden, och det glömmer man inte snabbt i Toy City). För att rädda sitt skinn (eller rättare sagt sin päls) måste Jack och Eddie än en gång bli partners.

Det här är ytterligare en storslagen roman av min favoritförfattare Robert Rankin. Jag har tidigare yttrat att hans verk är lättlästa men med närmare eftertanke påstår jag numera det motsatta. Sure, de går snabbt att läsa. Sure, historierna är relativt ytliga. Men ju mer man läser av Rankin desto mer inser man att om man önskar förstå alla hans skämt så gäller det att vara uppdaterad. Man måste ha läst alla tidigare titlar för att försäkra sig om att inte missa ett återkommande skämt som lånats från en annan roman. Man måste även läsa om de tidigare för att minnas. Jag talar om trettio romaner, den ena konstigare än den andra. Man vet att Rankin har kommit in i romanen när de återkommande skämten står som spön i backen. Man vet att Rankin har fått upp flytet när historiens handling har hickhackhosta hela helgen. När det flyter för Rankin då kommer referenserna och när referenserna haglar måste man se upp. 

 De första 20-25 romanerna utspelade sig helt och hållet i Brentford, en förort till London. Om jag inte minns fel så är "The Hollow Chocolate Bunnies of the Apocalypse" den första boken som undvek den platsen. Måste säga att det var en besvikelse men Rankins historier håller förstås ändå. Genom att undvika Brentford så försvinner tjogvis med återkommande skämt och referenser. Jag skulle ändå inte rekommendera att börja med den ovan nämnda titeln även om båda romanerna om Jack och Eddie har varit hejdlöst roliga. Det gäller att följa utvecklingen för att förstå nuet. I mitten av The Toyminator svänger handlingen rejält och ger en helt ny dimension (he he he) åt deras värld. För de som gillar komisk Sci Fi och fantasy är Rankin ett måste. Jag vill inte droppa namn som Pratchett eller Holt. De är roliga i sitt lilla hörn av fantasyvärlden. Rankin anser sig inte ens skriva fantasy utan fortsätter på sin fars rövarhistorier (tall stories) och har namngett hans egen genre: far-fetched fiction. En kung i sin genre är han i varje fall.

3 "Eragon" av Christopher Paolini

uHce/LC. Fantasy
Ljudbok på 16 CD, ca 20 timmar. Inläsare: Tomas Bolme.

Eragon är en fattig bondpojke. Hans föräldrar är döda så han har växt upp hos sin morbror. För att överleva jagar Eragon ofta efter kött, och ofta i Ryggraden som är ett bergsmassiv där ingen vågar bege sig. Det sägs att området är magiskt och få överlever en vistelse där. En dag hittar Eragon en vacker blå sten som han tar med sig hem. Jakten har gått dåligt och Eragon hoppas kunna byta stenen mot en ranson kött hos byns slaktare. Ingen i byn vill dock ha något som kommit från Ryggraden. Eragon får inte lång tid att göra sig av med stenen eftersom det kläcks och ut kommer en drake. Utöver kungens drakar så har det har inte funnits en drake på hundratals år i landet. Till en början gömmer han draken i skogen men då drakar aldrig slutar växa så blir gömställena färre och färre. En dag får han höra om ett par mystiska män som frågar om stenen. Den illvilliga slaktaren hänvisar dem till Eragons hem. När Eragon försäkrat sig om att draken är utan fara vänder han hemåt. Huset är förstört och hans farbror mördad. Eragon måste fly för sitt liv.

Därpå startar en genretypisk resa genom det påhittade landskapet. Fram till nu så har historien varit intressant men jag har svårt för fantasyberättelser som går ut på att huvudkaraktärerna alltid måste vara på resande fot. Eragon är brådmogen, han ifrågasätter allas agerande men får för sig att sina egna aktioner är de korrekta. Eragons snabba och snarstuckna röst  som Bolme har gett honom är inte till hans fördel. Den breder på mitt hat mot Eragons agerande. Draken Saphiras röst är också hemsk. Bolme liksom viskar fram rösten. Tanken att ge karaktärerna olika röster är välment men Bolme borde hålla sig till sin vanliga berättarröst. En annan irriterande sak är att sättet Paolini tar historien till nästa nivå. Scenariot ser ut så här: Eragon måste ta sig till ett ställe. Han har en resekamrat som samtidigt hjälper honom i fara. I slutet av resan hamnar de i fara, Eragon blir medvetslös. När han vaknar upp är han antingen räddad av en ny följeslagare eller tillfångatagen. Om han är tillfångatagen hittar han den nya följeslagaren i fångeskap. De flyr tillsammans. Följeslagarna kan inte bli för många så därför dör de som varit med honom längst. Först in, först ut-metoden. Alla drakryttare, som Eragon nu är, har magiska egenskaper. Det kommer med att vara ryttare. Självklart förstärks hans kunskaper i magi och han hoppar från lärare till lärare vartefter "de har lärt honom allt de kan". Eragons möjligheter är förstås oändliga. Ofta dyker insikter upp i sista sekunden och räddar livet på dem. Wow, vad spännande. Vad jag brukar irritera mig på i den här typen av fantasyberättelser (magi och drakhistorier) är att de med magisk förmåga alltid måste lära sig konstiga besvärjelser för att utföra magin. Författaren hittar då på en massa rappakalja. I "Eragon" så måste man använda alvernas språk eftersom det språket är "det sanna språket". Det finns till och med en ordlista på alla magiska ord i ett litet häfte som följer med. "Atra gülai un ilian tauthr ono un atra ono waíse skölir frá rauthr" - låt lycka och välgång följa dig och må du skyddas från missöden.

RSS 2.0