startsidan

uHc   179 sidor

Ingrid Olssons senaste bok. Den gavs ut i september och jag har velat läsa den länge. Just att den utspelar sig på gymnasiet gjorde att jag velade lite men jag träffade Olsson i slutet av november och vi pratade om olika sätt att berätta en historia.

Vad jag inte visste är att Jag vill bara att du gillar mig berättas lite annorlunda än "vanliga" romaner. Det är dagens första lektion. Eleverna väntar på att läraren Els-Mari ska komma. Om jag förstått boken rätt så är det Pär som är först på plats och sedan droppar de andra in i jämna mellanrum. Endast Els-Mari dröjer. Läsaren får tänka till. Det händer inte så mycket i klassrummet men det lilla som händer berättas ur tio personers perspektiv (elva om man räknar Lenas lilla inhopp på ett par rader). Exklusive Lena finns det alltså tio kapitel i romanen. I varje kapitel följer vi elevens tankar om vem denne är, vad han/hon tänker och ser. Ju fler kapitel man läser desto lättare blir det att förstå de andras aktioner.

Jag gillar när man får fler perspektiv på samma händelse och vad jag gillar så mycket med Olsson roman är att varje person verkligen har en egen personlighet; författarens röst lyser inte igenom utan varje elev uttrycker sig på sitt sätt. Det är ett nöje att läsa boken men den är inte alltid lätt. Jag fick bläddra tillbaka några gånger för att påminna mig om vem som är vem för att hänga med i händelserna. Till slut antecknade jag på mitt bokmärke de olika elevernas egenskaper och bakgrund.

Varje kapitel skulle kunna läsas separat även om deras tankar och iakttagelser går in i varandra. Varje elev har sin egen historia och jag tror faktiskt att det är kärnan i Ingrid Olssons budskap. Först försökte jag fokusera på titeln som romanens ämne, att alla vill bara vill bli omtyckta och uppmärksammade, men en bit in i boken började jag luta åt att eleverna mer sökte ett sammanhang i sitt virriga liv. De flesta söker en tillhörighet, en identitet, men inte alla bryr sig om vad de andra tycker. Det finns mycket att diskutera i den här boken och jag ser framför mig att Jag vill bara att du gillar mig skulle bli ett fantastiskt underlag till bokprojekt i en klass. Själv lekte jag med tanken om att dela upp kapitlen. Eleverna får ett kapitel tilldelat. Efter att ha läst det så går de samman i grupp och diskuterar vad som verkligen hänt. Vad händer i klassrummet? Hur ser man på händelserna utifrån sin text och vad förklaras när man fått ta del av de andra kapitlen? Sofis kapitel är det som står ut eftersom det är skrivet på ett annat sätt (utan att berätta för mycket). Sofis kapitel är häftigt och platsar perfekt i sammanhanget. Vid det stadiet har läsaren tillräckligt med kunskap om både henne själv och resten av eleverna för att uppskatta och förstå sig på berättarknepet Olsson bjuder på.

Som ni kanske märker så gillar jag det här boken. Den fungerar för duktiga elever på högsstadiet och gymnasiet.

uHce   423 sidor

Vad är grejen med hypade böcker egentligen? Eller är det rätt fråga att ställa i detta fall. Jag har knappt hört något om denna bok i svensk media eller bland mina kollegor och vänner som man småpratar böcker med. Däremot så har säljpoängen legat i att föra fram det "utländska hypen" kring boken. Fyra månader efter svensk utgivning har fåtal nämnt boken (även om den omnämnts i ett antal bloggar). Jag hade till och med glömt bort att jag läste den i december.

Det är något på gång på Nicks skola. Elever går undan, viskar, ändrar vanor. Vissa slutar till och med att komma till skolan. Nick vet att det är något men får inte reda på vad. Han är frustrerad. Så en dag ger en tjejkompis en CD till honom om han lovar att hålla det hemligt. Nick upptäcker därmed Erebos, ett mmorp-spel liknande WoW men som är helt utöver det vanliga. Det är ett spel som har fantastisk grafik och spelkänsla men framför allt så agerar spelet med spelaren på ett sätt som inget annat spel kan göra. Det svarar på frågor på ett mänskligt sätt, ställer frågor till spelaren och känner till mer om spelarens privata liv än det borde. På ytan verkar kampanjen vara det vanliga, dvs slåss mot monster, hitta saker och levla. Men så ber spelet om något mer.

Jag gillar tempot och hur handlingen kastas mellan Nicks vanliga liv med familj och skola och hans online-liv som tar upp mer och mer tid. Jag gillar hemlighetsmakeriet kring Erebos och alla ledtrådar som leder till det slutgiltiga i boken. Om det inte kommer en film så har jag svårt att tro att Erebos får ett stort genomslag i Sverige men de spelintresserade elever som läser boken kommer med all trolighet att gilla den. Jag är ingen onlinespelare men fastnade direkt. Det finns knappt några böcker för ungdomar på svenska som har gaming som huvudhandling. Erebos är ett självklart val för att börja fylla den kvoten.

uHce   303 sidor

Den klassiska sagan om Skönheten och odjuret, den har man väl hört förut. Om annat så har väl alla sett Disneys tecknade film. Så vad kan denna version ge åt läsaren?

Kyle Kingsbury är den mest populäre eleven på hela skolan. Alla gillar honom, han är snygg och han här ihop med skolans snyggaste tjej. Det värsta är att han VET att han är populär och vacker och han beter sig därefter. Ett riktigt praktarsel kan man säga. Men en häxa har haft ögonen på honom och vid det senaste egoistiska agerandet så förvandlar hon Kyle till ett monster, för att låta utsidan passa insidan. Det är dock en förbannelse som kan brytas. Inom två år måste han hitta någon som älskar honom som han är. Det betyder inte bara att han måste ändra sitt inre, sin personlighet utan även det svåra att hitta någon som älskar hans yttre, som numera ser ut som ett monster. Hans egoistiska pappa lämnar honom direkt och köper ett stort hus åt Kyle i Brooklyn där han Kyle kan leva ensam utan att någon ser, tillsammans med en hushållerska som knappt kan engelska och en blind privatlärare.

Så Beastly är sagan om Skönheten och odjuret fast i dagens New York. Inte så mycket har gjorts modernare. Känslan är densamma och egentligen kunde historien utspelats sig när som helst. Men jag blev överraskad av hur bra berättelsen var. Finn är en bra författare. Som läsare är man snabbt fast i handlingen. Ibland blir det för uppenbart men det kvittar då det ändå handlar om en klassisk saga i modern tappning. Vi vet vad som kommer att hända ändå. Det enda jag hade svårt för, och som egentligen är totalt onödigt för handlingen, är Kyles internetchattande med en "stödgrupp". Dessa sekvenser, som lyckligtvis är få och korta, känns instoppade i efterhand och är så otroligt dåliga, skrivna på typiskt chattspråk. Tror författaren att de behövs för att boken ska kännas mer modern? Resultatet blir bara att man tappar fokus på själva grundhandlingen. Men det handlar bara om 19 sidor sammanlagt. Om ni läser detta så kan ni lika gärna hoppa över dessa delar. De tillför ingenting.

uHce   318 sidor

Det här är en sån där bok som jag borde ha läst för länge sedan men när man väntar på en fortsättning på en bra bok (Hungerspelen) så hamnar man ibland på avvägar och det kan ta emot att komma in i en bokserie igen. Nu har de två uppföljarna i trilogin funnit länge på svenska och i och med att filmen är på väg så väcktes mitt läsintresse igen.

Fatta eld börjar några månader efter där Hungerspelen slutade. Katniss har levt ganska lugnt i sitt område 12 men nu är det dags för segerturnén som ska ta henne och Peeta genom hela landet. Turnén är egentligen till för att staten ska påminna om deras järngrepp mellan spelen. Under turnén så märker Katniss hur oroligt det är i de olika områdena och hur nära revolten faktiskt är. Katniss vill säga något för att påskynda revolten men vet inte vad. Däremot har staten något lurt i bakfickan. Nästa hungerspel är 75-årsjubileum och de har planerat något riktigt farligt.

Fatta eld är riktigt gripande bok och jag hade svårt att släppa taget om den. Andra hälften streckläste jag hela natten. Trots att båda delarna är bra så är det dock inget för läsare som behöver böcker som man kommer in i snabbt. Även Fatta eld har en lång startstrecka även om det blir annorlunda då det är andra delen.

uHce   160 sidor

Catherine Macphail är nog mest känd för svenska läsare för hennes mer snabblästa böcker utgivna av Argasso förlag men det finns några längre romaner översatta. Som min egen skugga är en av dessa som har lånats flitigt utan att egentligen uppmärksammats och blivit omtalad på skolan. Nu har jag äntligen testat den själv.

På baksidan av boken står det "Fay tycker att det är konstigt när kompisar och lärare börjar påstå att de har sett henne vid tillfällen när hon vet att hon varit någon helt annanstans." Och så är det. Det börjar i liten skala och Fay avfärdar det hela med att det måste handla om ett missförstånd. Men tillfällena återkommer, både i skolan och hemma i trappuppgången. Till slut är hon säker på att det måste röra sig om antingen två saker: någon försöker låtsas att hon är Fay eller så har Fay verkligen en dubbelgångare. På baksidan av boken står det även att Fay tror att hon kan ha drabbats av minnesförlust men detta är inget som Fay funderar på i boken. Däremot blir hon mer och mer rädd och orolig och bestämmer sig för att något måste hända. Ingen tror ju på henne, varken kompisar, famlij eller skolpersonal, så hon måste finna sanningen och själv ta "dubbelgångaren" på bar gärning.

I det stora hela gillar jag boken. MacPhail bygger upp stämningen bra även om idén om dubbelgångare kommer redan i första kapitlet. Det förstör uppbyggnaden av spänningen en del. Jag gillar också att man aldrig riktigt kan vara säker på vad som händer. Är Fay ett offer för mobbning/förföljelse eller är hon heltokig eller kan det faktiskt vara så att det finns en dubbelgångare, något övernaturligt? Ända till sista sidan står man i ovisshet och även där finns det plats för en egen tolkning.

Hcg   137 sidor

När boken kom i slutet av sommaren så drogs jag direkt till omslaget men stöttes bort av beskrivningen. En spänningsbok om att laga mat. En bok om en kille som ska delta i en matlagningstävling. Hur kul kan det bli? Men förfrågningarna har förstås ökat och till slut blev det ett inköp.

Romanen visade sig vara helt okej för stunden. Den hemliga boken är del 1 i serien om den matälskande Lennart Van Helsing. Jo, han kommer från "den" van Helsing, vampyrjägaren! Lennarts pappa är heltokig i vitlök och har startat en restaurang som bara serverar vitlöksrätter. Lennart själv, såsom alla i hans släkt från faderns sida, saknar rädsla. De blir aldrig rädda. Det kan vara händigt men det kan också resultera i att Lennart hamnar i en del tokiga situationer. TV annonserar en matlagningstävling. Laga en "vanlig" maträtt på ett ovanligt sätt, vinn din vikt i saffran". Perfekt, tänker Lennart och börjar leta efter gamla recept på vinden. Där hittar han en hemlig kokbok som hans förfader Abraham van Helsing och en vis V. Dracula har skrivit. Kan det vara den Dracula? En ingrediens i Draculas blodpuddigrecept saknas så Lennart måste bege sig till Transylvanien för att hitta originalreceptet.

Boken är småmysig. Handlingen går väldigt snabbt och det hinner aldrig bli riktigt läskigt, men det är en bra äventyrsbok med en annorlunda inriktning. Peter Bergtings underbara illustrationer hjälper till att höja stämningen. Själv föredrar jag Tillbergs spännande böcker om Kapten Svea, men det kanske är en smaksak?

uHci 138 sidor  (+ 30 sidor extramaterial)

Detta seriealbum är med i årets bokjurys utvalda böcker. Det visar sig vara en längre serie som även går i Kamratposten. Sjöhästens hemliget utspelar sig innan de serier som publicerats i KP.

Emil Råman bor i Bleckmossen, en fattig förort. Med bästa kompisen Amir och den nyinflyttade Siri bestämmer de sig för att ta reda på varför den nyöppnade fiskrestaurangen verkar gå så bra när alla andra affärer tvingas att lägga ner.

Ekman är rolig och historien blir snabbt spännande. Ståhlbergs mangainspirerade teckningar är proffsigt gjorda, karaktärerna är snygga och helheten blir riktigt stilrent.

KP har redan en läsarkrets som troligen kommer att kasta sig över detta seriealbum. Tack vare de mangainspirerade teckningarna (inklusive de typiska chibiteckningarna) så kanske även de som bara läser manga även ta en titt på Bleckmossen.

Vilken fantastisk kärlekshistoria!

Försök att skapa denna bild:
* Två bästisar, en flicka och en pojke
* Pojken blir kär men hon blir rädd för de känslor som bubblar upp.
* Senare inser flickan att hon känner likadant
* Men det är för sent. Han har redan hittat en annan

Detta är bara början på en vindlande kärlekshistoria med glädje, hopp, rädsla och sorg. Det är flickan som berättar historien och riktar sina tankar till pojken. Som läsare känns det som om man är mitt emellan och får ta del av deras största hemligheter.

Längst bak i boken finns en CD. Inläsaren Cecilia Milocco läser med den mest finaste känsla och hennes röst nästan brister när det är som mest allvarligt. En röst som går rakt in i hjärtat. Det här är en bok som jag faktiskt rekommenderar att lyssna på.
1 timme och 23 minuter kärleksmagi.

Hcf   106 sidor

Böckerna om Mega-Vega och Super-Nova ser häftiga ut men har inte fått de bästa av recensioner. Men omslaget är viktigt så nu har jag ändå testat första delen.

Det visar sig att Mega-Vega och Super-Nova är barnbarn till Supersnälla-Silversara och Stålhenrik. De bor på månen tillsammans med sina föräldrar Stunt-Stina och Gummi-Gunnar. Efter att ha fått reda på att superskurken Gjerta har rymt från fängelset så måste de gömma sig på jorden, gå undercover som vanliga människor. De flyttar till en liten bondhåla och får bo i etta trång lägenhet. Mega-Vega och Super-Nova har svårt att smälta in, svårt att inte göra superhjältesaker. Det kommer sig så naturligt för dem. Men deras föräldrar tjatar på dem att inte låta Gjerta upptäcka dem. Men så försvinner allt vatten från byn. Syskonen inser att det är en elak bonde som är i farten (egentligen Mjölkmannen som är utklädd).

Vad ska man säga? Okej handling men banalt berättad. Jag blir faktiskt irriterad över språket och upplägget. Böckerna kommer nog att gillas av mina skolbarn men som vuxen tackar jag gärna nej till att läsa fler. En annan grej som irriterar mig är användningen av bindesstreck på alla långa namn (t ex Mega-Vega, Gummi-Gunnar) men de återkommer inte på omslaget. Hur ska ni ha det egentligen?

Ett plus i kanten för Valentin Schönbeck och de häftiga illustrationerna.

Hcf   140 sidor

Jag tar alla tips som jag kan få.

Jack, 8 år, är kär i klasskompisen Emilia. Han vill fråga chans men vågar inte. Jacks kompis Edvin är mer rakt på sak. Han gillar Julia (Emilias kompis). Edvin frågar chans och blir ihop med Julia. Jack blir sur. Sur för att han inte vågar, sur för att det verkar vara så lätt för Edvin, sur för att Edvin nu leker med Julia och Emilia. Hans Emilia! Edvin verkar vara en rätt schyst kompis som försöker hjälpa Jack men Jack supersurar och vill inte ha någons hjälp.

Jag hade svårt för språket i boken. Jag hade svårt för hur Jack agerade. Däremot gillar jag slutet.
Längst upp till vänster på omslaget så står det "Jack&kärleken" så det kommer säkert fler delar. Jag nöjer mig  med första delen. Nja, så nöjd är jag inte.

uHce   442 sidor

De levande döda. Det har börjat komma ganska många läskiga zombieböcker för ungdomar. Knappast att de tar över vampyrböckerna men nu har man några zombieböcker att välja mellan. Den här hade jag missat. Andra delen är redan ute. Vad kan man då förvänta sig av första delen, Fienden?

Plot: En virusepidemi drar över Storbritannien. Viruset sätter sig endast på vuxna och förstör långsamt deras hjärnor. Så de är alltså inte levande döda egentligen. De vuxna, eller mammorna och papporna som de benämns i boken, är bara på väg att dö eftersom de ruttnar inifrån. Utan fungerande hjärna kan de inte heller fungera normalt. De vuxna har bara sina instinkter kvar, vilket betyder äta äta äta. Och vad äter de? Jo, alla små barn som måste försöka överleva på egen hand.

Man får följa ett gäng barn som har tagit skydd i en övergiven affärsgalleria. Som alla andra böcker som utspelar sig efter en förödelse så är jakten på mat de viktigaste. Så gott som alla butiker är rensade för länge sedan och maten börjar ta slut. Så dyker en kille upp från ingenstans. Han säger att han kommer från Buckingham palace, där finns det mat för alla och det finns inte lika många föräldrar. Han övertalar gruppen att förflytta sig.

Hittills har jag inte nämnt några namn. Handlingen i första delen går mest ut på att ungarna attackeras och dödas, både av föräldrar och av andra våldsamma barn. Ungarnas ledare dör på vägen till Buckingham Palace. Just sådana grejer gör boken ovanlig. Man kan inte räkna med vad som kommer att hända. En kille, Sam, har blivit kidnappad av några föräldrar. Han lyckas fly och när han återvänder till gallerian så är det bara en kille kvar. Sam bestämmer sig för att ta sig till palatset och träffar på rejält med motstånd. Vad som händer killen som är kvar i gallerian är också en total jävla överraskning (så var det för mig i varje fall). Slutet av boken har ingen stor cliffhanger till nästa del men i ett kort kapitel i slutet så får man ta del av en av föräldrarnas tankar. Det är verkligen ovanligt. Det kan till och med vara första boken, vad jag vet, som beskriver handlingen utifrån zombiernas synvinkel. Intressant är det i varje fall.

Bokens kvalitet går alltså som en berg- och dalbana. Delarna där barnen blir anfallna är i och för sig spännande, våldsamma och blodiga men de är återkommande och liknar varandra. Sedan har boken de där annorlunda sekvenserna som gör att man fokuserar igen som läsare. De ovanliga och uppseendeväckande sekvenserna. Så boken är både bra och dålig. Jag vet ärligt talat inte om lusten finns för att läsa del 2 men visst lockar det lite ändå.

(ps. Glömde ju berätta att min absolut första känsla av boken var att det är en rip off av den underbara Gone-serien. Jag läser tredje delen just nu i Gone, lögner, och den är suverän! I Gone så försvinner ju alla personer över 15 år plötsligt. Barnen som är kvar får försöka överleva själva.)

Hcf   32 + 32 sidor

Jag brukar vänta med att sammanfatta bilderboksåret till någon gång i januari men nyligen kom två delar av Blåbärspatrullen ut samtidigt. Mimmi Tollerups härliga akvareller kan jag inte motstå.

Mitt på hösten kom det ut två titlar. En utspelar sig mitt i sommaren (midsommar) och en utspelar sig mitt på vintern (julafton). Bp och spöktåget börjar med att Ivan och Mimmi plockar sju sorters blommor för att ha under huvudkudden när de ska sova. Om man gör detta, säger Ivans pappa, så drömmer man om den man ska gifta sig med. Men dagen efter har alla, inklusive resten av blåbärspatrullen, drömmit om tåg. Hur kommer det sig? De undrar om det finns en järnväg i närheten. Pappa förklarar att det gick ett gammalt gruvtåg i skogen för länge sedan. Kanske det har kommit tillbaka och spökat?

Så kastar vi oss ett halvår framåt i tiden. Ivan vaknar upp tidigt på morgonen av att någon är vid dörren. När han öppnar så ser han ingen, förut några konstiga spår. Det visar sig sedan att byn har strömavbrott och mamman kämpar med att få igång vedspisen. Under tiden passar de andra på att leta reda på en snygg gran. Mitt ute i skogen har någon byggt en snögubbe men på vägen hem är den borta. Konstigt!

Böckerna om Blåbärspatrullen är härligt harmlösa och mysiga. Det handlar alltid om att våga möta det skrämmande, något skrämmande som alltid visar sig vara ofarligt. Men böckerna är charmiga, mycket tack vare att jag gillar Tollerups fantastiska bilder.

uHc   76 sidor

Jag har hört så mycket bra sagt om Monica Zak. Lärare älskar hennes böcker och även eleverna blir fast i hennes böcker om hemlösa ungdomar, speciellt Alex Dogboy har blivit en favorit. Det samhällskritiska temat hemlöshet har dock aldrig lockat mig till läsning. När jag var liten fick jag en bok om en hemlös kille. Det var en sån där billig utgåva från En bok för alla. Min släkting tyckte väl att en sådan bok vore bra för mig att läsa, till skillnad från all humor som Bert-böckerna och Ole Lund Kirkegaards historier gav mig på den tiden. Men den blev aldrig läst.

Idag fick jag Monica Zaks Kasta syra i mina händer. Den tar upp ett ämne som mig personligen är intressantare, nämligen hedersrelaterat våld. Just akten att förstöra en kvinnas utseende genom att kasta syra eller bränna upp hennes ansikte med bensin går direkt in i märgen på mig. Inte nog med den fysiska smärtan. Den överlevande måste sedan påminnas och smärtas i själen varje gång hon (eller han) ser sig i spegeln.

Romanen börjar mycket spännande. Marzia bor i en liten by i Bangladesh. En pojke vill gifta sig med henne men Marzia anser att hon är för ung. Hon vill utbilda sig, göra karriär. Hon får medhåll av sin pappa. Pojkens känslor blir sårade och han kastar syra i ansiktet på henne. Fram till denna punkt är romanen mycket spännande. Som läsare förväntar jag mig delvis någon typ av hämndhistoria (eller i varje uppgörelse) och så en genomgående avsnitt med Marzias smärtor och känslor. Det blir inte så spännande. Jag vill inte avslöja mer i handlingen men vill poängtera att ju längre in i boken man kommer desto mer faktamässig blir tonen. De sista 20 sidorna känns mest som ett faktablad med flera exempel på vad som kan hända och vart man kan vända sig. Stark trea för första halvan av boken i varje fall.

uHc   41 sidor

Jag vill börja med att säga att det här troligen blir en ganska orättvis recension på Wahldéns nya lättlästa bok Gå ensam hem men jag måste tala från hjärtat.

Enkelt sammanfattat så ska 16-åriga Julia och Molly ta sig in på Bellas Bar. Baren har 18-årsgräns men Molly har skaffat falska ID-kort som fungerar perfekt. Alkoholen intas och på väg hem så blir Julia förföljd.

Jag försökte läsa boken med målgruppen i åtanke. Texten är enkel och kort. Handlingen går också snabbt. Fram till slutet så har väl historier varit relativt okej. Jag kan tänka mig att bristen på överraskningar beror på att svaga läsare ska hänga med i handlingen. Däremot blir jag irriterad på slutet. Det blir faktiskt spännande på de sista sidorna men vi lämnas hängades i någon typ av cliffhanger. Snopet värre. Kommer det en uppföljare?

Hcg   62 sidor

Kallt blod-serien läser jag inte alls i ordning. Alla 16 delar har nu kommit på svenska och jag läser dem lite då och då beroende på vilka delar som finns tillgängliga på biblioteket.

Jag har alltid trott att bok nummer 5, På flykt, handlar om zombier eller någon annan typ av liknande monster, dvs att bokserien tar steget över gränsen och blir övernaturlig. Visst handlar På flykt om monster men inte övernaturliga. På väg hem en kväll så upptäcker Tobias en kille som sitter och kurar utanför en portingång i närheten av sitt hem. Killen är tydligen hemlös. Hans mamma har blivit ihop med en knarklangare som fått morsan beroende och sedan har snubben lämpat av henne på någon drogklinik. Killen, Jeppe, blev så arg att han dumpade allt knark i toaletten. Nu är snubben efter Jeppe och vill hämnas och knarklangaren har sina hjälpredor "hundarna" med sig.

De blå killarna på omslaget är tydligen "hundarna". De är knarkberoende killar som jobbar för langaren. Det måste vara månens sken på omslaget som gör de blå för i boken så beskrivs de som kritvita. De ylar dock men inte på grund av månen utan mer för att de kallar sig själva för hundar och vill injuta skräck i sina offer. En av dem till och med knipsar av offrens fingrar bara för skoj skull.

Som ni märker är del 5 av Kallt blod lika läskig som vanligt. Tyvärr är den inte exakt lika nervpirrande bra som de tidigare tre böcker jag läst men det finns bra scener. Min favorit är nog när Tobias jagas av hundarna och springer på järvägsspåren. Just där spåren grenar ut sig till fler så fastnar han i mitten. Både framifrån och bakifrån så kommer det tåg som inte har den minsta chans att stanna.

Kallt blod är en spänningsserie som jag kan tänka mig läsa allt av, trots att det är mäktiga 16 delar.