4 "Allt jag säger är sant" av Lisa Bjärbo

uHc   256 sidor

Oj vad jag gillade Bjärbos första ungdombok Det är så logiskt alla fattar utom du. En klassisk kärlekshistoria berättat ömt och känslofullt, med humor och med det där lilla extra som får mig att tänka på boken länge efter läsning. Jag har väntat på hennes nya och jag är inte missnöjd med den. Här är det språket som höjer romanen. De detaljrika uttrycken och Bjärbos speciella berättarteknik får mig att le genom hela boken. Handlingen är däremot inte alltid lika upplyftande.

Inne på en gymnasietoalett som gått i baklås får Alicia insikt. Natur är inte för henne. Gymnasiet är inte för henne. Hon hoppar av och börjar arbeta på ett café. Livet vänder, hon tycker att livet börjar se ljust ut igen, trots att familj och vänner är smått chockade över hennes beslut. Men allt stannar inte hunky dory. Livet händer.

Jag vill inte fastna för mycket i handlingen. Den är viktigt men jag lyftes mer upp av Bjärbos språkbruk och valde direkt att älska även denna bok i och med toalettscenen i början. Det var inte det faktum att Alicia fastnar på toaletten utan sättet hon får insikt, hur den kommer stötvis och hur vi som läsare får små scener av tillfälligheter uppmålade framför oss. Andra delen av boken tar ett annat håll i historien. Jag kan ärligt säga att jag inte förväntade mig denna vändning, vilket gjorde att jag som läsare vaknade till och tog resterande sidor med samma iver som den första hälften. Jag trodde att mitt läslugn hade lagt sig men Bjärbo överraskade ända till slutet.

Nästa, tack.
 
bokpratssidor: s. 14-15

4 "Glidaren" av Catherine MacPhail

uHce   81 sidor

Eleverna på mitt skolbibliotek skriker efter nya böcker. Januari till mars har varit en dålig period för barn- och ungdomsutgivningen. Det var i mars som många intressanta böcker började dyka upp i affärerna och vi har fått vänta ända till nu för att få några av dessa när man handlar från Bibliotekstjänst. Förra året lovade de snabbare leveranser men senaste halvåret har vi blivit mejlbombande med avvikelsebrev om förseningar i leveransen. Jag är smått irriterad över detta.

Så nu när det kommer böcker så är jag helt säker på att eleverna kommer att sluka Glidaren av MacPhail, speciellt eftersom det är en Argassobok. Min egen åsikt om MacPhail är att hon är mycket ojämn, vissa böcker är riktigt bra medan andra är tämligen tråkiga. Jag befarade det värsta med Glidaren men fann mig nöjsamt ha läst klart boken alltför snabbt.

Glidarens namn är egentligen Greg. Det är ingen i boken som kallar honom glidaren men tanken är väl att titelnamnet ska representera Gregs egen personlighet eftersom han har en förmåga att ge smeknamn till alla på skolan. Själv ser Greg det som sin stora talang och räknar fullt kallt med att alla älskar hans finurlighet och klarsynthet. Självklart är det så att det finns inte någon som gillar att bli kallad Dunderklumpen eller stjärtplytet. Det inser Greg när Dunderklumpen själv, dvs Tony, får sin mobil stulen och den hittas av polisen i Gregs skåp. Trots att Greg är oskyldig så tror ingen på honom. Han har blivit ditsatt!

Jag gillar attityden i den här boken. Språket är tufft och levande. Jag undrar hur omslaget tas emot. Själv har jag svårt för de skrikande färgerna i rosa och gulgrönt. De mest inbitna läsarna kommer däremot bli glada...ytterligare en Argassobok som levererar!

Bokpratssidor: s. 14-15 (fram till "jag avskyr tjejer utan humor.)

4 "Jag är världen" av Mårten Melin

Borde vara uHc.03   62 sidor

Överväldigades av Melins nya diktsamling i samband med att jag läste hans senaste Jag är Love. Man kan ju inte säga att vi är bortskämda när det kommer till dikter för barn och ungdom. Jag läste igenom hela vårt huvudbiblioteks bestånd i somras och det allra mesta härstammade från 70-talet och det glada 80-talet. Visst hittade jag riktiga godbitar men 90-talslyriken var sparsmakad och 00-talets var minimal. När jag blickar framåt mot resten av 10-talet så kan jag endast se Melins penna brinna för ungdomen.

Men å andra sidan så brinner Melins låga ljust och starkt. Det är så härligt att läsa en Melindikt; här är det konkret och rakt på, lite som en avskalad och vasskantad Sonja Åkesson. Melin arbetar mycket med de känslor som finns i tonåren, såsom kärlek, utanförskap och osäkerhet. En ganska uppenbar metod han använder är att vända på steken i sista stycket. Jag har börjat vänta mig det men ändå så retar och stretar dessa slutstycken i mig pirrigt och lustfyllt och min hud så att det enda sättet att avlägsna den är att ge mig ut på ett poetiskt korståg genom högstadiekorridorerna och pådyvla de ont anande tånnisarna som har så mycket annat att tänka på än några rader Melinare.

Och ni vet hur det är; man vill citera, man vill låta sina favorituttryck få vingar så att de lossnar från tungan. Men jag tänker inte göra det. Att citera Melin är att förstöra läsupplevelsen. Låt mig gå så långt att säga så här: Jag vill gärna få någon annan att lära sig flyga. Då vet ni kanske vilken dikt jag syftar på.

Detta var andra dagen som mina två exemplar har stått i biblioteket. Tre elever har redan läst Jag är världen. Alla tre gillar snabbläst och gillar dikter. Jag är inte säker på om att de förstår att det är just dikter de läser. De flesta tror att dikter ska vara svårt men Melin gör det så enkelt. Det som gladde mig mest var när en elev förföljde sin klasskamrat genom biblioteket läsandes Melins olika dikter. Där har vi framtiden.
RSS 2.0