3 "Almandrarnas återkomst" av Jo Salmson och Peter Bergting

Hcf
Den försvunna staden Silveramuletten Hertigens soldater  
103 sidor                117 sidor            111 sidor

I stjälarens spår Genom drömmens rike
111 sidor               111 sidor

Första boken läste jag för herrans länge sedan och jag kommer ihåg att jag tyckte det var bra med en lättläst fantasyserie för lite yngre då det enda alternativet vid den tiden var Spiderwick-böckerna. Nu finns det mycket att välja mellan i fantasygenren för barn under 12. Och Salmsons serie är avslutad.

"Den försvunna staden" är en bra start på serien. Salmson bygger skickligt upp legenden om Almandrarna som var tvungna att offra sig själva för att få bort ondskan från världen. När Rian växer upp hos sin farfar ute i skogen så är almandrarna en legend. Rians farfar berättar ofta om almandrarna och om deras kunnighet i magi. Enligt legenden terroristerade marvargar och vinslor världen. Almandrarna kunde en magisk formel som fick väck dessa otyg en gång för alla men de var tvungna att följa med in i skuggvärlden. Rian berättar att farfar alltid brukar säga att om man ber en almander kliva över tröskeln blir ditt liv aldrig vanligt igen. Ingen almander har synts till på hundratals, kanske tusentals år. Många tror att de bara är sagor.

Så möter vi alltså pojken Rian. Hans farfar är nere i byn och fyller på matförrådet. Det knackar på dörren och där står en almander. Han heter Elien och behöver hjälp att hitta sin försvunna stad. Med alla krafter de haft kvar har almandrarna hjälp Elien att fly från skuggvärlden och almandern behöver nu en kraftfull amulett för att kunna öppna porten till de andra almandrarna. Jag kan berätta att detta lyckas men de släpper även ut en stjälare, en hemsk varelse som dödar vid kontakt och som sedan kan ta den dödas form. Rian får även en dyrbar amulett av Elien som hjälp och när de sedan säljer den så dyker hertigens män upp och försöker hitta almandrarnas skatt. 

Berättelsen flyter riktigt bra och Peter Bergtings illustrationer (som täcker cirka hälften av böckerna) är mycket bra gjorda även om några känns mer som om de är på skisstadiet. Jag som vuxen avslutade varje dag med en almanderbok. För en inte så snabb läsare tar det förstås längre men böckerna är spännande hela tiden och gör helheten till något att rekommendera varmt. 

4 "Gängkrig 145" av Jens Lapidus och Peter Bergting

Hci   168 sidor
Gängkrig 145
Jag gillar verkligen Bergting som illustratör till barn- och ungdomsböcker såsom Jo Salmsons bokserie "Almandrarnas återkomst". Jag önskar att jag kunde säga att hans fenomenalt illustrerade seriealbum "The Portent", med eget manus, var lika bra. Jag har inte läst några av Lapidus romaner men när bestsellermakarna Lapidus och Bergting går samman är läsning ändå ett måste.

"Gängkrig 145" är del tre i Lapidus gänghistoria, och det märks eftersom det känns som om både polisen Hägerström och några av gängkillarna i albumet jiddrar om saker som tagits upp i tidigare historier. Historien går ut på att Jivan blir våldtagen av sin bäste väns bror efter en extra blöt natt ute på krogen. När Jivan kommit till sans dagen efter så ringer hon sin brorsa Mahmud. Brorsan ber henne ta hand om sig själv, gå till läkare och polis. Själv ska han "ordna upp" situationen. Detta är starten till ett stort gängbråk i Alby med omnejd. Polisen gör det värre genom en polismästare med dålig handlingsförmåga och tvetydig människokänsla.

"Gängkrig 145" är en hämndhistoria som resulterar i öppet krig mellan två gäng. Svordomarna flyger och det gör även kulorna och blodet. På något sätt känns albumet som om man är mitt inne i en svensk kriminalfilm. Trots detta, jo jag anser att svensk kriminalfilm borde fundera på sin klichéfyllda existens, så känns det färskt för att det är i serieform. Längre, välproducerade svenska epos är något ovanligt i serievärlden. Här presenteras ett verk som håller internationell nivå och kan mycket väl bli en succé utomlands när Lapidus gängböcker börjar filmatiseras (all litteratur som har en uns kriminalare i sig filmatiseras ju förr eller senare).

Kommer få en plats i min seriehylla.

4 "Galna gatan" av Sören Olsson och Anders Jacobsson

Hcf   77, 88, 85 sidor
Illustratör: Anna-Karin Garhamn
Galna gatan Världens bästa kompis Det är som det är
Med undantag från Olsson och Jacobsson kortare, mer crazy, böcker (som till exempel "Jag är varulven" och "Nils näsa och luktomaten") så har jag inte läst något av deras verk sen jag själv slutade nöta Bertböckerna för många herrans år. Det var alltså så länge sedan så att jag inte kommer ihåg varför jag gillade Bert, det enda jag vet är att jag älskade böckerna. Men varför? Med deras relativt nya bokserie "Galna gatan" har jag hittat tillbaka till Olsson och Jacobssons tokiga humor. Först var tanken att jag bara skulle läsa den senaste delen (trean) men den var så medryckande att jag läste alla tre i sträck, under en dag. 

Jag började att läsa del 3, "Det är som det är", vilket är en berättelse om Lars. Lars bor inte på Galna gatan. Han har bott i det röda huset på Galna gatan i över 30 år men efter hans dotter Klaras skilsmässa lät de henne och de två barnen Alva och Ulf flytta in. Nu bor Lars och hans fru i en lägenhet men de är ändå mest hos barnbarnen. Lars måste komma ifrån frugans eviga tjat. Lars gillar trädgården. Han har både byggt huset och gjort trädgården helt själv. Lars är alltså morfar och ganska gammal. Han låter livet och dagarna gå som de går. Om något händer så säger han alltid "det är som det är" och låter det vara så. Det är ena konstiga karaktärer i de här böckerna. Lars trivs bäst under Vivianne; det är äppelträdet han själv har planterat. Alva kallas för Fläcken eftersom det verkar vara hål i henne när hon äter så att all mat hamnar utanför. Lille Ulf kallas för Lille Pucko. Ingen vet riktigt varför. Lille Pucko misstolkar det mesta. Eller kanske hör fel. Tokigt blir det i varje fall. Till exempel har han en katt som heter Gul. Men Lille Pucko har fått för sig att katten heter Gud och brukar säga till folk att "Gud bor hemma hos mig". Ett uttalande som bemöts med höjda ögonbryn. Granne till Röda huset bor Vincent. Han är också som han är. Vincent är alltid glad och lever i sin egna lilla värld. Mamma Klara säger att han är "speciell". Alva tycker att Vincent är rolig och avundas honom.

Nästa bok jag läste var första delen: "Galna gatan", rätt slätt, rakt upp och ner, liksom. Här är huvudpersonen Alva. Hon har problem min sin tjejkompis som börjar leka med andra och till och med ljuger för att slippa träffa Alva. Alvas mamma låter henne testa en hobby. Dötrist, tycker Alva. Det visar sig dock att det var en bra idé. På ett pinsamt körmöte träffar hon en kille, Allan, som hon tidigare har snackat skit med utanför den lokala livsmedelsbutiken. Det råkar också vara så att han just flyttat in på Galna gatan och slumpen gör att de blir vänner. Författarna lyckas verkligen att snida ihop dialogerna i de här böckerna. Ta till exempel när Alva möter Allan för första gången:

"Men utanför affären stod det en kille med röd skjorta och glodde på mig.
- Hej, sa killen med den röda skjortan.
- Hej, sa jag.
- Bor du här? frågade rödskjortan.
- Nä, jag tror inte att man får bo i affären, sa jag. Då får nog inte mjölken plats.
- Är du dum eller? frågade han.
- Jag vet inte, sa jag. Hur vet man om man är det?" (s. 38 - 39)

Här kan jag flika in att illustrationerna passar perfekt till texten. De följer inte alltid texten ordagrant utan tolkar handlingen och många gånger ger den en förklaring till texten eller överraskar en med något helt annat. Exempelvis så sitter Alva med öronmuffar och läser en bok i affärens mjölkkylskåp medan en förvånad unge står utanför. Kudos till Garhamn som gjort ett mycket bra jobb.

Del två av "Galna gatan" heter "Världens bästa kompis". Där är Allan huvudperson. Den börjar jättebra med "Pappa säger att en del människor spelar Allan. Men det gör inte jag. Jag är Allan. Det är jättelätt att vara Allan. Jag var Allan redan när jag föddes. Och sen har jag bara fortsatt vara det." (s. 11) Allan berättar om sitt liv och hur han blir svartsjuk när bästisen Alva börjar umgås med Allans bästa fotbollskompis.

De två första delarna kom ut i Raben & Sjögrens "Läsa själv"-serie. Lagom långa böcker som går snabbt att läsa. Som vuxen irriterade jag mig över att vissa längre ord var sammansatta med bindesstreck, t ex "klister-märken" och "bensin-macken". Visst blir det lättare att läsa men risken är att den unga läsaren tror att man skriver så och fortsätter göra fel. Tredje delen är utgiven på Egmont förlag men med samma inriktning: Lättlästa böcker med korta kapitel, stor text och bilder. En intressant grej är att historien i tredje boken utspelar sig före de två första delarna. I tredje delen lever fortfarande del gamle Konradsson vars hus senare Allan flyttar in i.

"Galna gatan"-serien är verkliga höjdarböcker som är positiva och glada. De tar upp viktiga ämnen som vänskap och familjesituationer men är samtidigt hela tiden en fröjd att både läsa och tänka på. De varierande karaktärena har Jacobsson och Olsson absolut lyckats med. Det verkar som om varje del får en egen huvudrollsinnehavare. Jag väntar med iver om att få läsa böckerna där Lille Pucko och Vincent är berättarna. Då kanske femman plockas fram.
RSS 2.0