4 "Män som grillar och pratar" av Ludvig Rasmusson

Hc/LC
2 CD, ca 2 timmar, 23 minuter
Författaruppläsning

Ludvig Rasmusson är kåsör i P1s Godmorgon Världen och är en riktigt skön kuf. Hans humor kan beskrivas som Seinfeldhumor i mellanmjölkens land. Med en härlig berättarstil pratar han om allt ifrån kanelbullar över gamla namn som Sune och Bertil till hur den svenska kvinnan är och hur deras män står ut med dem. Det sista kåseriet heter "Den ensamma vintern" där Rasmusson beskriver hur man på ålderns höst använder mat för att locka till sig sina barn så att de kan ställa in videon och laga datorn. Det krävs tydligen en stor finkänslighet för att få in den ständiga frågan om datorn efter att man proppat i dottern eller sonen den sista biten glass. Det kåseriet kändes direkt taget ur mitt eget liv.

Jag är ingen stor lyssnare av P1 på söndagsmorgonen. Det är den enda dag jag kan sova ut. Så endast ett av kåserierna hade jag hört förut. De andra gav mig stort nöje. Rasmussons kåserier är lätta och underhållande, såsom perfekta kåserier ska vara. Alla som hört honom på radion vet redan att han kan det där med att leverera en text.

Jag har bara två klagomål. Det ena är att CD-boken är för kort, endast 140 minuter. Det andra är att CD-utgåvan heter "Män som grillar och pratar" och innehåller alltså de två böckerna "Män som grillar och andra kåserier" och "Män som pratar och andra kåserier". Men första CDn innehåller kåserier från pratboken och andra CDn innehåller kåserier från grillboken. Tvärtom alltså. Inget större att anmärka men ändå smått irriterande.

3 "Familjens flintis" av Cello

Hc. 183 sidor. Kåserier.

 

 

Jag har länge behövt någon typ av litteratur som kan insupas under ett ögonblick för att man sedan ska kunna fortsätta med sina dagliga sysslor. Under min tonårstid samlade jag böcker som skulle hamna i en framtida badrumshylla för toalettlektyr. På den tiden sken Linda Skugge ljusast trots hennes feministiska fokusering. Målet med en hylla för toalettlektyr har jag gett upp men har på senaste tiden insett storheten i samlingarna av svenska kåserier. Sommaren 2006 skummade jag några Ehrenmark men fastnade inte förrän jag testade Cello.

 

Cello, eller Olle Carle som han egentligen hette, är ordvitsens okrönte konung inom kåserivärlden. Det passar förstås mig perfekt. Han fick sina kåserier utgivna i samlingar från 1945 till 1972.

 

Denna gång har jag läst Familjens flintis från 1962. I nivå med titeln på samlingen så handlar många av kåserierna om familjen: frugan och de många barnen. Det bästa i Cellos texter är just hur han vrider och vänder på saker och ting men metaforerna kan också vara riktigt bra:

Erfarenhet och visdom är den kam och hårborste som livet överräcker åt en när man blivit flintskallig. (11)

 

Mitt mål är att tjacka dessa samlingar för max en femma styck. Det kan vara svårt och jag får nog godta att läsa även Ehrenmark, Kardemumma och BANG i min jakt efter Cellos anekdoter. Men jag har tiden på min sida eftersom denna lektyr endast läses på ett visst ställe och trots att jag har bestämt mig för att inte införskaffa en badrumshylla så vill jag ändå hylla Cello som numera är en favorit.

RSS 2.0