3 "Drakherren" av Josefine Ottesen

Hcg, fantasy, lättläst. I bokserien ingår elva delar. Varje del är runt femtio sidor.

Detta är alla fantasyböcker i en, filtrerade på onödiga sidohistorier och i stort sett alla kommatecken och semikolon. Meningarna är korta och enkla, perfekt för nybörjare.


Dian är en fattig smedslärling, föräldralös yngling som bor med sin gamla mormor. Hans stora dröm är att få äga ett svärd, men härskaren Nagir har förbjudit alla som inte är med i hans armé att bära vapen. Nagir regerar landet efter en blodig statskupp där kungafamiljen mördades. En förutsägelse säger dock att kungens son ska ha klarat sig och ska komma tillbaka för att störta Nagir. Nagir letar förgäves efter den försvunna sonen. Vem kan det vara?

Klichéerna haglar i denna bokserie så vi vet alla vem det är, redan innan vi börjar läsa. Men det är helt okej.

Lusguiden har en bra kortfattad text om bokserien; den fungerar bra som kompliment till det jag har skrivit. Här är en länk.

3 "Hönshjärnor" av John Yeoman

Hcf, 56 sidor. Illustrationer av Quentin Blake.



Det här är en bok som ligger lite på gränsen till att vara för lättläst för att hamna i mina bokrecensioner. Det är ingen bilderbok men innhåller underbara illustrationer på varje sida. Eftersom jag är uppväxt med Roald Dahls böcker så har jag numera en förkärlek till allt som har med Blake att göra.

Historien i sig är också himla trevlig. Vi får följa de två hönorna Agda och Magda som, med hjälp av en kaja, blir frisläppna från sina trånga burar och får möjligheten att upptäcka världen utanför hönshuset. Hela tiden relaterar de sina upplevelser till den varma hönsgården. De är även både riktiga optimister:

"Har du sovit gott?" frågade Flora.
"Ja, tack", sa Klara. "Jag drömde en härlig dröm."
"Det var roligt", sa Flora. "Vad drömde du?"
"Jag drömde att jag var i en bur i ett långt skjul. Och sedan vaknade jag."
Flora tittade storögt på henne. Själv drömde hon aldrig. Det var Klara som hade fantasi.
"Din lyckost", sa hon.

"Hönshjärnor" är en filosofisk historia om hur hemmablind man kan bli; det är en historia om att man gillar det man har eftersom man inte har något annat att jämföra med.

Här skulle jag även vilja rekommendera en bra ny bilderbok: "Historien om Albert" av Lennart Eng. Det är en mångbottnad historia men som berättas avskalat och snabbt. Barnen kommer inte att förstå hela galoppen men det gör säkert ni. Ut och upptäck!

5 "Komma rätt, komma fel, och komma till punkt" av Lynne Truss & Eva Halldinger

Fc, 249 sidor.

Boken handlar om skiljetecken: Hur man ska använda dessa i svenskan, historiska anekdoter och gallaspyande över alla som använder skiljetecken på fel sätt.

Boken kan beskrivas med ett, lysande adjektiv: underbar.



Lynne Truss har skrivit originalet som heter "Eats, Shoots & Leaves". Boken blev en succé men hon var mycket avigt inställd på att låta den översättas. Enligt Truss själv så anser hon att hennes bok är oöversättlig. Det kan jag förstå. Den engelska upplagan är ju troligtvis fokuserad på den engelska språket; översätter man texten till ett annat språk blir det riktigt tokigt eftersom de engelska språkreglerna inte är de samma som på andra språk.  Till slut gick Truss med på att låta andra göra en egen version av hennes bok. Låta skriva den på franchising, som hon kallar det.

Den svenska versionen tar mycket information från de gamla svenska språkböckerna, framför allt från Almqvist, Cederschiöld och gamla versioner av "Svenska skrivregler". Boken innehåller även underbara anekdoter. Svenska exempel härrör bland annat från Almqvist och den extreme Strindberg; av de engelska exemplen tillhör höjdpunkterna anekdoter om George Bernard Shaw och Gertrude Stein. Hårda och fasansfulla strider verkar ha pågått  för att få ha kvar ett semikolon i texten (författarens åsikt) eller för att få ta bort det (redaktörens åsikt). Favoriten Nicholson Baker dyker också upp på ett hörn med sitt försök att återgå till den gamla interpunktionen att sammanföra olika skiljtecken, som till exempel semi-dash (;–). 

’Dash’ är det engelska ordet för tankstreck. Ett tankstreck är bland annat till för att sänka eller höja tonen i en mening. Hur många av er har använt tankstreck egentligen? Strecket bredvid knappen för punk är faktiskt bindestreck (som bland annat används att binda ihop ord för att undvika misstolkningar). Det vanliga tankstreck som används idag är dubbelt så långt som bindesstrecket. På en vanlig PC måste man trycka ner ctrl-knappen och sedan skriva ett minusstreck på det numeriska tangentbordet för att få ett tankstreck. Det är så krångligt att man undrar om datorfabrikatörerna försöker ta död på tankstrecket. 

Vad är interpunktion bra för då? Om interpunktion är språkets stygn, kommer språket att falla isär och alla knappar trilla av. Användning av skiljetecken skapar andrum, rådrum och tydlighet i språket och är mycket viktigare än många tror. Jag har alltid varit emot smileys och kommer alltid att vara det. Det finns skiljetecken för att häva fram tonen i en text, och då på det korrekta sättet – inte med smileys!  

Många läser Fredrik Lindströms böcker om det svenska språket. De är torftiga jämfört med denna underbara bok. ”Komma rätt, komma fel, och komma till punkt” är en bok att ofta återkomma till, att få inspiration ifrån och att dra skämt ifrån. Begynnelsen till ett bättre liv början med att läsa denna bok. Se’n kanske man även kan läsa originalet för att få en djupare insyn i hur interpunktion används in engelskan.  


Leve interpunktionen; vårda den!

RSS 2.0