4 "Hoppets tempel" av Anthony Horowitz

uHce   369 sidor

Det smärtar när man har läst klart den sista boken och historien inte är avslutad. "Hoppets tempel" kom med svensk översättning i augusti i år och vi fantaster av fantasysviten måste säkert vänta över ett år på nästa del. Hur som helst så fortsätter fjärde delen där tredje slutade.

I tredje delen "Dödens fält" avslutas boken med att den femte utvalda, Scarlett, dyker upp i bokens nutid. Nu gäller det för de andra fyra (Matt, Pedro, Jamie och Scott) att hitta henne innan De Gamla gör det. Scarlett vet inte vad som händer. Hon övervakas både av De gamlas betjänter och en annan okänd grupp som tydligen har följt henne sedan barnsben. Innan Matt hinner till London luras hon till Hong Kong av Nightrise där hennes adoptivfarsa jobbar. Nu har de gamlas betjänter klorna i Scarlett och de utvalda måste hjälpa henne fly. Men det är svårt att komma in i Hong Kong eftersom De gamla har tagit över hela staden.

På ett sätt är det krystat att varje bok utstpelar sig i olika delar av världen. Eftersom det är en fortsättningsserie skulle händelserna kunna gå av stapeln på samma ställe men Horowitz låter läsaren möta nya platser i varje bok. Det visar sig inte vara helt tokigt. Hong Kong är ett perfekt ställe för De Gamla att bygga en bas. Horowitz bygger upp spänningen riktigt bra även om "Hoppets tempel" blir som när en tv-serie blir till film och karaktärerna alltid ska åka runt till olika kända turistmål. Scarlett åker till varje litet turistställe i Hong Kong. "Hoppets tempel" fungerar lika bra som någon annan reseguide med undantag för att boken inte har några bilder mer än på framsidan. Men jag vågar nog inte åka till Hong Kong ändå. De gamla kanske dödar mig.


3 "Amuletten från Samarkand" av Jonathan Stroud

uHce   444 sidor

Jag är absolut inte ensam om att bli besviken på fortsättningsserier som inte är färdiga. Min taktik är att vänta ut serien tills den är färdigskriven. Ibland misslyckas detta men det finns så mycket annat att läsa under tiden. Däremot har jag upptäckt ett nytt problem. När man rekommenderar böckerna till talbokslånetagare måste man först kontrollera hur många delar som finns som talbok. Just nu läser jag mycket fantasy för att kunna möta talbokslånetagare som gillar denna genre. Besvikelsen är stor då Talboks- och punktskriftsbiblioteket har producerat alla delar men vägrar lägga upp alla som nedladdningsbara på deras webb. Strouds fantasytrilogi om djinnen Bartimaeus är i varje fall färdigskrivna och alla finns nedladdningsbara från TPB.

Nathaniel är en liten kille, pojkspoling eller odugling som hans mästare skulle ha sagt, som är magikerlärling i London. Trots Nathaniels ringa ålder är hans mål redan stora. Vid tolv års ålder frammanar han Bartimaeus, en djinn av högre nivå, för att stjäla amuletten av Samarkand av den framstående politikern och mästermagikern Simon Lovelace. Målet är hans mästare Underwood. Nathaniels hat till sin mästare visar inga begränsningar. Tanken är att placera amuletten bland Underwoods saker på hans privata kontor och låta Lovelace "upptäcka" vem som stulit amuletten. Men i och med stölden av amuletten hamnar både Nathaniel och Bartimaeus i ett större maktspel som riskerar att förstöra deras liv.

Jonathan Stroud hoppar mellan Nathaniel och Bartimaeus som berättare. Bara detta är fascinerande. Å ena sidan har vi en ung kille, knappt torr bakom öronen, som redan vid tolv års ålder har mycket större kunskaper i magi än sin introverta mästare. Å andra sidan har vi djinnen Bartimaeus som levt i tusentals år, ser Londonbornas maktspel som något temporärt men som misstar sig och nästan blir dödad.

Vad jag vet av trilogin är att den är en berättelse om Nathaniels väg till makten. Första delen "Amuletten från Samarkand" känns uppdelad i två delar. Den första presenterar Nathaniel och hans värld och hur han kämpar för att bli sedd. Sedan händer det något. Han blir den enda som förstår vad som kommer att hända. Att Lovelace planerar något stort.

Jag gillar Bartimaeus berättarsätt. Han kommenterar ofta händelserna genom att hänvisa till tidigare händelser från gamla dynastier. Han berättar i fotnoter och förklarar ingående alla typer av varelser och artefakter. Jag trodde hela historien skulle berättas med Nathaniel som berättare eller ur en tredje persons synvinkel fast med fokus på Nathaniel. Nu är det så kul att läsa om hur Bartimaeus dras mellan sin förakt för människosläktet och det han tvingas göra för sin frammanare.

I trilogin ingår även "Golems öga" och "Magikerns port".

3 "Man överlever, jag lovar" av Eva Swedenmark

uHc   112 sidor

När jag har tittat på Eva Swedenmarks böcker under de gångna åren har en känsla av olust kommit över mig. Olusten ligger i att jag ej vet var jag ska placera hennes verk. Omslagen är trevliga men ändå på gränsen att verka utdaterade, såsom om de hör till 90-talet men ändå inte. Tyngden har känts rätt i handen. Det här är böcker som jag borde kunna få ruljans på, har jag tänkt, om jag nu lyckas läsa någon. Längden 100-150 sidor är relativt ovanlig för en ungdomsbok för tjejer men kan tänkas säljas som snabbläst i samma anda som de i lättlästa hyllan, eller i varje fall som ett nästa steg. Det slutade med att jag valde en bok efter framsidan, utan att över huvud taget veta handlingen.

Handlingen är rätt trevlig utan att gripa tag i en. Johannas sommar har varit okej, men långsam. Hon har varit på en ö i skärgården medan bästa kompisen My har solar sig på Grekland och medan killen hon kysste innan lovet är kvar i stan. Kärlekssuktandet går i kras direkt då det första hon ser är den där bitchiga Anna som klänger på killen. Men Johanna har större problem. Hennes föräldrars äktenskap är i gungning. De har redan bråkat, varit otrogna, rest bort och hittat varandra igen. Föräldrarna låtsas som om allt är bra igen men irritationen skriker Johanna i öronen varje gång båda föräldrarna är hemma samtidigt. Kompisen My har ingen pappa. Hon bor ensam med sin mamma. Johanna kanske inte borde gnälla. Hon har ju i varje fall två föräldrar. Mys mamma vägrar berätta vem pappan är. Snart är det Mys födelsedag och i sann anda från någon som verkligen har allt materiellt önskar hon sig som vanligt att pappan ska komma tillbaka.

Här finns det egentligen inget som är dåligt. Men jag känner ingen läsglädje heller. En gång läste jag att det sämsta en film kan få i betyg är en trea. En vanlig trea. Det visar bara att den som ser/läser inte har reagerat. Mina treor är ofta bra betyg. Och trean för "Man överlever, jag lovar" borde ni också se som ett bra betyg, det är bara det att jag inte har mycket att säga om boken och vad jag känner för den. För jag känner inte så mycket.
RSS 2.0