4 "Fatta eld" av Suzanne Collins

uHce   318 sidor

Det här är en sån där bok som jag borde ha läst för länge sedan men när man väntar på en fortsättning på en bra bok (Hungerspelen) så hamnar man ibland på avvägar och det kan ta emot att komma in i en bokserie igen. Nu har de två uppföljarna i trilogin funnit länge på svenska och i och med att filmen är på väg så väcktes mitt läsintresse igen.

Fatta eld börjar några månader efter där Hungerspelen slutade. Katniss har levt ganska lugnt i sitt område 12 men nu är det dags för segerturnén som ska ta henne och Peeta genom hela landet. Turnén är egentligen till för att staten ska påminna om deras järngrepp mellan spelen. Under turnén så märker Katniss hur oroligt det är i de olika områdena och hur nära revolten faktiskt är. Katniss vill säga något för att påskynda revolten men vet inte vad. Däremot har staten något lurt i bakfickan. Nästa hungerspel är 75-årsjubileum och de har planerat något riktigt farligt.

Fatta eld är riktigt gripande bok och jag hade svårt att släppa taget om den. Andra hälften streckläste jag hela natten. Trots att båda delarna är bra så är det dock inget för läsare som behöver böcker som man kommer in i snabbt. Även Fatta eld har en lång startstrecka även om det blir annorlunda då det är andra delen.

3 "Som min egen skugga" av Catherine MacPhail

uHce   160 sidor

Catherine Macphail är nog mest känd för svenska läsare för hennes mer snabblästa böcker utgivna av Argasso förlag men det finns några längre romaner översatta. Som min egen skugga är en av dessa som har lånats flitigt utan att egentligen uppmärksammats och blivit omtalad på skolan. Nu har jag äntligen testat den själv.

På baksidan av boken står det "Fay tycker att det är konstigt när kompisar och lärare börjar påstå att de har sett henne vid tillfällen när hon vet att hon varit någon helt annanstans." Och så är det. Det börjar i liten skala och Fay avfärdar det hela med att det måste handla om ett missförstånd. Men tillfällena återkommer, både i skolan och hemma i trappuppgången. Till slut är hon säker på att det måste röra sig om antingen två saker: någon försöker låtsas att hon är Fay eller så har Fay verkligen en dubbelgångare. På baksidan av boken står det även att Fay tror att hon kan ha drabbats av minnesförlust men detta är inget som Fay funderar på i boken. Däremot blir hon mer och mer rädd och orolig och bestämmer sig för att något måste hända. Ingen tror ju på henne, varken kompisar, famlij eller skolpersonal, så hon måste finna sanningen och själv ta "dubbelgångaren" på bar gärning.

I det stora hela gillar jag boken. MacPhail bygger upp stämningen bra även om idén om dubbelgångare kommer redan i första kapitlet. Det förstör uppbyggnaden av spänningen en del. Jag gillar också att man aldrig riktigt kan vara säker på vad som händer. Är Fay ett offer för mobbning/förföljelse eller är hon heltokig eller kan det faktiskt vara så att det finns en dubbelgångare, något övernaturligt? Ända till sista sidan står man i ovisshet och även där finns det plats för en egen tolkning.
RSS 2.0