4 "Titanic - katastrof till havs" av Philip Wilkinson

Prcd   64 sidor

Det här är en ny härlig bok om den stora katastrofen för hundra år sedan då Atlantångaren MS Titanic som körde på ett isberg, sjönk och drog med sig ? antal människor i djupet.

Det är alltså hundraårsjubileum i år, rättare sagt 14 eller 15 april (beroende på hur man ser på det...krocken skedde strax innan midnatt och tre timmar senare så hade Titanic sjunkit).

Bokens fina upplägg med bilder, foton och illustrationer tar upp allt från byggandet av Titanic och dess systerfartyg Olympic töver inredning, maskineriet, företagets visioner till katastrofen och efterföljderna. Trots att jag har läst det mesta, skumläst en del vill jag öppna boken igen och igen för att just mätta fascinationen, inte bara över det hemska som skedde men över hela projektet.

Jag satte ett frågetecken på antal döda i början. Efter att ha letat länge i boken så kan jag inte fastslå hur många som gick bort. I andra hälften av boken står det att fartyget Carpathia räddade 705 personer. Men hur många dog? Jag gillar egentligen inte utvikningsbilder (hmm...) men bokens enda utvikningsbild på ett Titanic i genomskärning är rätt häftigt. Där står det att Titanic hade drygt 2000 personer ombord (och att det kunde ta 2687 passagerare + 860 i besättningen). Efter idoget sökande så vänder jag mig till slut till Internet. Wikipedia ger mig 1517 omkomna, Titanicnorden.com listar 1495 döda, Nationalencyklopedin rundar av till "över 1500", så det är kanske inte så konstigt om boken inte nämner någon direkt siffra. Nu kanske ni tycker det känns morbirdt att fokusera på döda men är det inte vad man först undrar i alla katastroflägen? Boken själv tipsar om de fyra "största och bästa" hemsidorna på nätet.
Låt oss kolla där:

Titanic.com
  Visar sig vara en forumsida, helt omöjlig att navigera på.

ExpeditionTitanic.com  Påkostad, superhäftig sida om vraket (men bara om vraket).

nmni.com/titanic  National Museums Northern Ireland. Nätutställning. Svårnavigerad.

encyclopedia-titanica.org  Buggad/halvklar sida med popupfönster. Hela sidan låste sig och dator blev heltokig efteråt. Ett tag trodde jag att hela mitt blogginlägg skulle raderas och jag vara tvungen att stänga av datorn. Däremot verkar det vara en hygglig sida om man vågar besöka den igen.

Nä, så håll er till denna fina bok och komplettera sedan med Wikipedia, Nationalencyklopedin eller någon tidigare utgiven bok i ämnet om ni ska skriva om händelsen. Om ni bara ska läsa för eget intresse skull så har ni den perfekta boken.

4 "Taynikma del 1-10" av Jan Kaer och Merlin P. Mann

Hcg  (61 sidor per del, sammanlagt 610 sidor)
   
Slutsålt på förlaget för länge sedan. Inget nytryck. Det är tråkigt eftersom Taynikma är en härlig fantasyserie i tio delar.

Koto måste till storstaden i Klanaka och sälja sin familj enda dyra ägodel för att kunna betala av en bostadsskuld. Den dyra ägodelen visar sig inte vara vad som helst utan en taynikma från månklanen, en talisman som ger bäraren magiska krafter. Taynikman stjäls direkt ("beslagtas") av stadens soldater och Koto kastas i fängelsecell som en simpel tjuv.

Landet Tayklanien har tidigare varit ett fredligt land som regerades av fyra klaner: Solklanen, månklanen, bergklanen och flodklanen. Varje klan hade sina egna krafter och även om de försökte samsas så blev det ofta krig. En trollkvinna från solklanen förvandlade tre krigare från varje klan och gjorde dem till hennes krigare. Trollkvinnans, furstinnans mål var att ena människorna, få dem att leva under en gud, solguden. Därför förbjöds klanerna och deras krafter. Kapten Henzel är utsedd befälhavare över Klanakas soldater. De ska se till att upprorsmakarna försvinner och att det inte finns några magiska artefakter i fel händer.

Koto köps som slav av mäster Gecko. Gecko inser vem koto är och införlivar honom i kampen mot furstinnan. En dag ska det komma en kämpe som ska störta furstinnan. Gecko tror att det är Koto som är den kämpen.
   
Att få historien uppdelad på tio delar gör att man som läsare känner sig duktig när man orkat läsa så långt. Till och med jag som bibliotekarie känner att jag kan stoltsera med över 600 lästa sidor. Men att nå ett visst antal sidor eller antal böcker är långt ifrån det enda mål man har när man läser Taynikma. I och med bok 4 (De bortglömda katakomberna) börjar historien bli riktigt spännande och jag upptäcker att jag nästan läser för snabbt för att förstå bara för att ta reda på vad som händer härnäst.

Det här är en helsida från första delen (Mästertjuven). Det är tyvärr den engelska versionen men uppslaget visar på ett bra sätt hur boken är konstruerad. Kjaer och Mann blandar text och bild. I det här exemplet är det mycket bild och lite text men det kan vara tvärtom (mycket text och mindre bilder, även om det är bilder på varje sida). Vissa actionscener så fyller bilderna hela uppslag. I förlagstext och andra recensioner så återkommer man ofta till att illustrationerna är mangainspirerade. Jag undrar hur "mangainspirerade" de verkligen är. Jag ser inget som direkt påminner om japanska serier. Inga extra stora ögon. Figurerna i Taynikma har alla näsor. Typiska japanska saker som näsblod, runda ringar på kinderna, svettdroppe ovanför huvudet, snorbubbla när de sover och liknande finns inte här. Jag tror det mer handlar om ett pr-trick från förlaget då böckerna gavs ut i den värsta mangaperioden på 00-talet. Varken i Kjaers nya bokserie "Kung Neos lejon" eller i Gotthardts Alvdrottningens riddare känner jag av några direkta mangainfluenser. Visst, Kjaer har en speciell stil men det känns mer som en egen Kjaer-stil än manga.
   
Kjaer/Mann har skrivit fler Taynikmaböcker som utspelar sig innan furstinnan tog över makten men de har tyvärr inte blivit översatta till svenska. Det är tråkigt måste jag säga eftersom den här bokserien var riktigt kul att läsa. Även om det bara har getts ut en del på svenska av Kung Neos Lejon så är min känsla att de kan läsas fristående, vilket jag personligen inte tycker är lika kul.

2 "Rum 213" av Ingelin Angerborn

Hcg   195 sidor

För tillfället är sexorna i min skola heltokiga i Angerborns mer kusliga romaner (Sorgfjäril, Rum 213 och För alltid...). Jag hade bara läst Sorgfjäril tidigare om man inte räknar de roliga böckerna (Katastrofböckerna, Om jag bara inte...) och hennes kärleksböcker (Pussar och P.S). Sorgfjäril är mysigt ruggig med en handling varierande nog att hålla mig på helspänn.

I Rum 213 (2011) ska Elvira åka på kollo. Det är något nytt för henne och hon är orolig över hur det ska bli. Elvira får dela rum med två andra tjejer som heter Bea och Meja. Det verkar först bli jättebra men så börjar det hända grejer. Deras ägodelar försvinner, saker byter plats. Det är inte bara Elvira som tycker det börjar bli läskigt.

Jag skulle vilja säga att Rum 213 är lika mysläskig som Sorgfjäril men historien saknar driv. Mycket återupprepar sig gång på gång till den grad att jag blir irriterad över hur många gånger de tre tjejerna tjatar på och misstänker varandra. Slutet är tillfredsställande men knyter egentligen inte ihop säcken.
RSS 2.0