Extra inlägg 30 dec 2010

Ligger just nu i hårdläsning av manga. Fokus under semesterdagarna är Fullmetal Alchemist och ?. FA är inte så bra som jag hoppats på. Vill helst läsa alla delar innan jag recenserar manga. Problemet är bara att det är så många delar i vissa mangatitlar. FA ligger på 18 delar tror jag, vet inte om jag orkar läst alla dessa. ? däremot är jättebra och jag har kommit halvvägs av de ? tjocka pocketsamlingarna, eller tankobon som det heter på japanska. Mina kommentarer på denna manga borde komma inom kort så jag nämner inte vad jag läser här.

Annars ligger jag lågt med läsandet för tillfället. Kämpar med två ungdomsböcker, har börjat titta i några mer lättlästa men tappat intresset.

Jag vill nästan tillbaka till jobbet eftersom nästa försändelse av beställda böcker kommer innehålla tionde (sista) delen av Kjetil Johnsens TRE-deckare. I vår kommer en ny serie som heter "Den 4:e parallellen". Ska tydligen vara mer åt science fiction-hållet. Tror att de kommer bli jättebra. Kan inte bli annat. Helst skulle jag vilja se att man översätter Johnsens "Tusen biter" som är en 18 böcker lång kärleksserie, varav första delen heter "Like a Rolling Stone". Varför inte översätta parallellt med den nya serien?

4 "Gentlemän och spelare" av Joanne Harris

Hce   396 sidor

"Platsen är S:t Oswalds, ett gammalt och väletablerat läroverk för pojkar i norra England. Ett nytt läsår har just börjat, och för skolans personal och elever blåser nya och ovälkomna vindar. Kostymbärare, skrivbordsarbete och informationsteknologi styr världen, och Roy Straitley latinlärare, excentriker och veteran på S:t Oswalds funderar slutligen och motvilligt på att gå i pension. Men i skydd av skolans triviala konkurrens, futtiga dispyter och vardagliga kriser rör sig en mörkare underström. Och ett hätskt gammalt groll, undangömt och omsorgsfullt vårdat i tretton år, är på väg att brisera."

Okej, jag har snott Prisma bokförlags annotation om boken, men den säger inte tillräckligt. Den "mörkare underström" som annotationen tar upp handlar om en person som försöker hämnas på skolan. I korta kapitel som hoppar mellan schackpjäsen kungen (Straitleys berättelse) och bonden (den hemliga personen) så får läsaren följa händelserna. När bonden berättar så hoppar handlingen från nutiden, då hämnaren utför och kommenterar resultaten, till dåtid. Läsaren får reda på att "bonden" är barn till den vaktmästare som arbetade på S:t Oswalds för ett dussin år sedan. Barnet är tvungen att gå i den kommunala skolan men längtar efter en plats på pojkskolan där endast de välbärgade eleverna får gå. Genom att stjäla en skoluniform och agera skolpojke nästlar sig vaktmästarens unge in i livet på S:t Oswalds. Men något går tokigt och hämnden blir ljuv.

Joanne Harris läser man primärt för hennes språk. Det blir en verbal väv som läggs över hela berättelsen och som lyfter läsaren genom historien. Nu för tiden läser jag endast en eller två vuxenromaner om året och då är det viktigt att de inte har för intrikat språk för då blir jag som barnen, less! Saker måste hända snabbt. Men med Harris kan jag njuta av ordflödet. Jag har tidigare läst En doft av apelsin och några fåtal noveller av Harris. Det som slog mig då och det som även gör denna roman så bra är Harris förmåga att bygga upp ett mysterium. Trots att historien går långsamt fram så är det alltid spännande. Varenda liten detalj är viktig. Men Gentlemän och spelare är ingen deckare utan mer en historia om klasskillnader och vad avundsjuka kan resultera i.

Men ändå funderade jag hela tiden på vem av de nyanställda lärarna som kunde vara hämnaren, precis som i en deckare. Och självklart hade jag fel. Oj, så fel.

3 "Street" av Eva Susso

uHc   185 sidor

Sommaren 2009 hade jag en mindre händelsefull dag på jobbet och plockade upp Jag såg honom först, första delen i Eva Sussos trilogi Hemligheter och pinsamheter. Jag hade ingen större förväntan men kunde inte släppa boken utan läste den vid en sittning. Böckerna handlade uteslutande om kärlek (kanske med en stänk vänskap), dvs ett ämne som egentligen passar alla. Sussos nya bokserie Dansfabriken fokuserar på dans, inte en av mina expertisområden. Första delen, Street, kom redan i mars 2010 men i och med mitt bristande intresse för själva ämnet så har jag låtit eleverna "hitta" boken, vilket de gjort och tjatar redan på mig om del 3 som ges ut i januari. Eva Sussos berättarstil tilltalar mig däremot mer. Nu har jag läst första delen.

Street följer några ungdomar som dansar på Dansfabriken i förorten Bredäng, en dansskola som ligger i en tjaskig nedläggningshotad lokal där ungdomarna tränar streetfunk med sin lärare Kian. Marko och Melina är bästa vänner. De bor själva i Bredäng. Kian har fått kontakt med en kläddesigner som vill att Kian plockar ihop fyra dansare till en modeshow på Gallerian i Stockholm. Marko och Melina är självklara då de är gruppens bästa dansare. Men designern kräver två tjejer och två killar. Melina har börjat gilla Rafael i gruppen, en "lantis" som flyttat in till stan för att kunna utöva sitt dansintresse. Han är en outsider men Melina föreslår Rafael för Kian och så behövs bara en till. En tjej. Resten av tjejerna vågar inte dansa inför publik så Kian har ett problem. På en fest i Bredäng har två tjejer från ett finare område i Stockholm dykt upp. En av tjejerna, Terese, fastnar direkt för den tuffa Melina och försöker bli kompis med henne. Melina dissar, men vad hon inte vet är att Terese är en jävel på dans. Hon har dansat ballett men är nu mer intresserad av streetfunk.

Dansämnet greppade aldrig tag i mig som läsare men Susso skriver bra. Jag fastnade mer för de olika personernas familjeproblem...Rafaels problem med sin farsa, Markos kamp att upprätthålla sin coolhet, Terese kamp för självständighet - ifrån sin överklass, ifrån balletten - och Melinas kamp om att få vara sig själv. Street känns som vad den är, en begynnelse till något mer. Läsaren får lära känna de personer som troligen kommer att få mer plats i kommande delar.
RSS 2.0