3 "Skämmartecknet" av Lene Kaaberböl

Hcg. 284 sidor. Fantasy.



Skämmartecknet är andra delen i serien om Skämmerskans barn. 

Efter att Drakan har låtit bränna ned Dinas hem så har familjen flytt till höglandet och gömmer sig nu hos några vänner i Kensieklanen.  Berättelsen tar fart när Dina och hennes mor ska avgöra en tvist som skett på Laclanområdet norr om Kensieklanens mark. På vägen dit vänder sig Laclans vägvisare emot dem och Dinas moder blir dödligt sårad. Händelsen eskalerar och klankrig riskeras starta.

Skämmartecknet är en hygglig fortsättning på Skämmerskans dotter. Kaaberböl bygger långsamt upp en bakgrund som resten av historien, och troligen även resten av bokserien kommer att luta sig mot. Läsaren får reda på Drakans intentioner och vad som krävs för att man ska kunna stoppa honom. Boken är lättläst och man sugs snabbt in i berättelsen.  

2 "Tvättade pengar" av Martin Widmark och Petter Lidbeck

Hcg. 124 sidor. Första fristående delen i bokserien "I elfte timmen".


Widmark och Lidbeck är två stora barnboksförfattare, kanske de två största nuvarande författarna. Widmark säljer hutlöst med böcker och Lidbeck har fått många priset, bland annat Augustpriset. Nu skriver de en bokserie tillsammans (två utkomna delar hittills) om ett gäng pensionärer som har tröttnat på att bli illa behandlade endast av den orsaken att de är gamla. De tre pensionärerna Dagny, Grace och Osvald träffar varandra på banken när de vägras service. Dagny får inte ta ett lån på 5000 kr till en ny tvättmaskin eftersom hon är för gammal och troligen kommer att kola vippen innan hon hinner betala tillbaka; Grace får inte sätt in pengar eftersom hon kommer med mynt och det blir för mycket arbete för bankpersonalen; och Osvald har förlorat hela sin förmögenhet eftersom banken har köpt dåliga aktier. Och allt verkar vara bankdirektör Noppe Laagerbergs fel. Han är en elak man som verkar hålla på med många skumraskaffärer. Trion bestämmer sig för att hämnas.


Tyvärr lyser Widmarks stil igenom, en stil som är mer pang på rödbetan inlindat i burdusa skämt. Inte någonstans känner jag igen Lidbecks sköna aforismer. Enligt Widmark så var det hans egen idé att samarbeta och hans egen idé att skriva om pensionärer. Om man gillar Lassemajas detektivbyrå kanske man gillar "I elfte timmen" som har samma tempo och är lika snabbt berättad. Eftersom "I elfte timmen" är snäppet över "Lassemajas detektivbyrå" i svårighetsgrad så rekommenderar jag  att man hellre läser "Antikvariat Blå Spegeln".

 

3 " Om boxning" av Joyce Carol Oates

Rbk. 118 sidor. Essä.


"Jag kan inte bli poet. Jag kan inte berätta historier..." Fjäderviktsmästaren Barry McGuigan om varför han är boxare.


Oates börjar sin långa essä med att beskriva varför boxning är poesi, eller rättare sagt varför hon anser att det inte är en sport utan varför det istället är så mycket mycket mer, att det är livet själv.


Essän är tillsammans med med lyrik, dramatik och fiktionsprosa ena av skönlitteraturens fyra huvudgrenar. Den tillhör skönlitteraturen eftersom essän i sig är en konstnärlig reflekterande sakprosa. SAB-systemet behandlar den dock som facklitteratur och katalogiserar den inom det ämne essän behandlar. Resultatet blir för det första att den blir felkategoriserad men också att den sprids ut i hela biblioteket, att varje essä göms under en fasad. Bokhandlare har påverkats av bibliotekets indelning av essän och även de har spritt ut den åt alla håll så att den till slut har slutat att existerat som livegen. Få känner till essän idag, få kan säga vad essän egentligen är.


Att placera Oates "Om boxning" i sporthyllan är för mig förståeligt men samtidigt som ett knivstick i sidan som långsamt blöder mot ett tragiskt slut. Essän kommer att dö, i varje fall som den sett ut de senaste 300-400 åren. Vissa säger att essän är en populärvetenskapligt skriven text, när den är något helt annat. Den reflekterande delen, den privata delen där man ser författaren, dennes liv och tankar saknas i populärvetenskaplig text. Oates beskrivningar om hur hon i sin barndom fick lära sig, genom sin far, att älska boxning (inte sporten utan hjärtat i boxningen) hamnar långt ifrån det fackliga. När Oates går igenom boxningens grundpelare gör hon det endast för att bygga upp "varelsen", såsom Frankensteins monster till en början verkar utan reson byggs boxningen upp av orsaker som manlighet, hormoner, fattigdom, rättfärdighet, pengar och den svarta mannens hämnd och upprättelse. Boxning är ingen sport. Det är så mycket mer.


Detta är min "första Oates". Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig men i efterhand kan jag sammanfatta med att Oates verkligen har en egen stil. Även om jag läser boken översatt till svenska lyser det igenom. Jag tror till och med att översättaren Anna Pyk hade det svårt med Oates intrikata språk. Man liksom märker att texten är översatt. Den är full av konstigt ihopsatta meningar som säkerligen fungerar bra på engelska men som inte har anammats in i det svenska språket. Vad som irriterade mig var även att avstavningarna i texten många gånger är felaktiga. Som läsare tappar man lätt tråden då en avstavning finns mitt på raden eller i slutet av raden men utan bindesstrecket som ska följa.


Jag gillar att läsa essäer. Det personliga språket och vinklingen hos författaren överväger alltid innehållet vilket betyder att alla ämnet kan bli intressanta . Det är till och med så att jag hellre läser om ett ämne som jag är totalt ointresserad av än läser om ett favoritämne när det gäller essäer. Oates klarar av att göra ämnet boxning intressant. Ibland kan hennes vandrande tankar återuppta ett ämne hon redan har diskuterat tidigare så att hon upprepar sig själv men i stort sett målar hon upp ett fascinerande porträtt av amerikansk boxning; för ni ska veta att det handlar om amerikansk proffsboxning, amatörboxningen hamnar som en staffage ute i kanten av hennes skapelse och anses tämligen omanligt (allt detta framkommer mellan raderna).

Jag förespråkar att ni efter att ha läst denna essä sätter tänderna i Peter Englunds "Kring tjuren Ferdinand och dödens historia" som bygger upp tjurfäktningens varande på samma sätt. Man borde samla dessa essäer med titeln "Att förstå sig på hemska omoraliska sporter". Efter dessa texter är de inte lika omoraliska längre.

RSS 2.0