3 "Spiralportens väktare" av Lise Bidstrup

Hcg   223 sidor

Ah, det här känns som en klassisk saga och en klassisk fantasy. Men ändå annorlunda.

I galaxen Spiralen finns 14 planeter. De 14 planeterna är sammankopplade med 14 portaler som används för att resa emellan dem. Portarna skapades för länge sedan och numera är konsten att tillverka portar glömd. Varje port vaktas av en portväktare, utbildad av akademin efter att de magiska märkena har bildats i lärlingarnas händer. Den unga tjejen Kwami på planeten Yrtil vill inget annat än att bli väktare, men hon har inget märke i handen och Kwamis farbror har bestämt att hon ska ta över släktens hönsgård. Förtvivlad rymmer hon en natt för att försöka övertala lärarna på akademin att ta emot henne ändå. På akademin blir det stopp vid dörren och hon tvingas bryta sig in på akademin för att kunna prata med någon lärare. Ödet har dock något stort planerat för Kwami. Hon råkar nämligen komma in i portsalen just när alla lärare är samlade och en av portväktarna blir dödad av en hemsk fiende. Innan väktaren dör för hon över sina krafter på Kwami. Galaxväldet Spiralen är hotad av någon som dödar väktare på alla planeter och det är upp till Kwami att rädda alla.

Jag gillar att de magiska kunskaperna är begränsade till porthantering och att Bidstrup bygger upp hela handlingen kring maktkampen om de 14 planeterna. Annars finns det så många välbekanta inslag i denna roman: det unga och ovetande barnet som allas framtid är beroende av. Tja, en hel del faktiskt. Men om jag avslöjar mer så blir det knappast kul att läsa boken. För "Spiralportens väktare" är bra. Redan vid andra kapitlet är jag som uppslukad av handlingen.

Spiralportens väktare är förlaget Styxx fantasys andra titel. I september kommer deras tredje, en välförtjänt nyöversättning av Richard Mathesons klassiska skräckis "I am Legend", som fått titeln "Legend". Förlaget B Wahlström gjorde en usel översättning av boken i den hittills enda utgåvan 1975. De ändrade även slutet på boken. Så jag ser verkligen fram emot en ny översättning. Förlaget Styxx fantasy borde bli ett namn att lägga på minnet.

3 "Fallen ängel" av Becca Fitzpatrick

uHce   287 sidor

Twilight-hysterin har skapat sina kopior. Det senaste året har vi dock sett lite annat än kärleksvampyrböcker. Bland annat har en skrämmande liknande varulvbok kommit (Frost av Maggie Stiefvater) och nu så får även änglarna en chans.

Fallen ängel börjar också skrämmande likt Om jag kunde drömma. Nora går på High School. På biologilektionen ska man precis börja med människans fortplantning (sex). Istället för att få jobba med sin bästa vän och klasskompis Vee så flyttar läraren på eleverna och Nora hamnar bredvid den mystiske och tystlåtne Patch. De får i uppgift att lära känna sin bänkgranne som en start i skolämnet. Redan här visar Patch en skrämmande förmåga att komma in i Noras inre och till punkt och pricka poängtera för hela klassen hur hennes sexuella drifter fungerar, till glädje och uppmuntran av läraren men till mindre glädje för Nora. Men ett frö har såtts. Nora kan inte sluta tänka på den fascinerande Patch. Hon fick dock inte veta ett dugg om honom under sin intervju och bestämmer sig därför för att rota i skolans arkiv. Inget där heller. Det är som om Patch aldrig har existerat tidigare och plötsligt bara poppat upp i hennes skola. Patch verkar hur som helst väldigt intresserad av Nora och dyker upp på alla möjliga konstiga ställen. Samtidigt börjar det hända hemska saker kring Nora och det verkar som om Patch är inblandad.

Fallen ängel drar sig mer åt spänningshållet än Twilight gör och fördjupar sig i Noras sökande efter svar om Patch. Det tar henne till olika platser och hon fungerar nästan som en detektiv. Ibland känns romanen mer som en deckare än en kärleksroman. En uppföljare är dock på väg och jag känner att den kommer att innehålla mycket mer pussande och kramande än del 1.

3 "Kalla kårar - Spöklägret" av R L Stine

Hcg   106 sidor

R L Stine har för närvarande skrivit 307 skräckromaner (om jag räknade rätt) plus över hundra andra romaner (mest äventyr och fantasy) och så lite noveller och facklitteratur. Han kallas tydligen barnlitteraturens Stephen King och det med all rätt. Jag har alltid varit fascinerad av författare som har sådan produktionstakt men aldrig testat en Stine-bok tidigare. I USA har Goosebumps-serien länge varit en jättesuccé. På engelska finns det runt 150 Goosebumpstitlar. På svenska tror jag att man har spräckt 30-gränsen om man räknar med de tre seriealbumen. Men här kallas de för Kalla kårar-serien, något som gör det krångligt eftersom jag personligen även samlar på kiosklitteraturserien Kalla kårar som kom på 70-talet.

Efter flera års avvaktande landade Spöklägret i mitt knä. Tillfället gjorde att jag började läsa den och jag fastnade direkt. Harry och hans yngre bror Alex var sena med kolloanmälningar och fick slutligen bara plats på Månskenslägret. Ensamma på bussen blir de avlämpade mitt ute i skogen. Till slut hittar de lägret men det är något konstigt. Ingen tycks vara där. De andra dyker upp till slut och skrämmer slag på Harry och Alex. Skrämmandet verkar vara själva grejen med kollot. Man berättar hemska skräckhistorier, mer löjliga än läskiga tycker Harry, och man har konstiga ritualer. Konstiga saker händer såsom att en av tjejerna Harry pratar med stoppar in handen i lägerelden utan att bränna sig. Allt konstigt skämtas bort av de andra men Harry börjar få nog. De båda inser dock att de är fast på lägret.

Jag gillar historien skarpt. Man kastas in i handlingen och vill veta hur allt slutar. De är imponerande att Stine verkar vara så påhittig trots sina hundratals böcker. Jag kan verkligen förstå att böckerna tilltalar vissa barn. Det här är verkligen riktiga skräckisar. Många skräckböcker för barn slutar alltid med att det är på låtsas, att grannen hänger tvätt eller något annat dumt. Jag lovar att "Spöklägret" inte slutar så dumt. Tvärtom faktiskt, precis som en äkta spökhistoria ska sluta.

Det enda jag har att invända emot är omslagsbilden, som också finns på den engelskspråkiga originalboken. Man ser ett gäng kollomänniskor gå på rad. Alla har rosa converse på sig, alla har grönbruna short, orange tröja och någon typ av orange huvudbonad. Det är bara kläderna som syns för de är alla osynliga förutom en rädd tjej som går längst bak. Men bokens Månskensungar har alla vita kläder på sig och boken handlar inte om en tjej utan om två bröder. Jag hatar verkligen när omslaget inte matchar innehållet.

Mitt nya projekt blir att leta efter Goosebumps/Kalla kårar-serien billigt på second hand och sedan läsa de jag hittar. Sedan får mina bibliotek böckerna, troligtvis till elevernas förtjusning. De få titlar vi redan har på högstadiet lånas flitigt.
RSS 2.0