3 "Death Leap" av Simon Chapman - Dödsjakten

uHe, 48 sidor


Eftersom "Death Leap" ingår i bokserien Gr8reads (Barrington Stoke) så kastas man som vanligt direkt in i historien. Jake och hans kompisar brukar använda stadens stenbrott för att träna cykelåkning. Det farligaste stuntet är dödhoppet, ett hopp över en klyfta som kan resultera ond bråd död om man misslyckas. Jake brukar besöka stenbrottet själv för att träna, men han undviker dödshoppet. Han är inte tillräckligt gammal eller tillräckligt erfaren för att klara det än. Ofta får han gömma sig tills arbetarna har gått hem. Om de ser honom så tillkallar de vakter och då får de aldrig tid att använda stenbrottet. Den här dagen gömmer han sig som vanligt i buskarna högst upp i stenbrottet. Plötsligt hör han några personer i närheten, men det är inte arbetarna utan några mysko personer. Jake hör en smäll som om det kom från ett dåligt avgasrör men en av männen faller. Han har blivit mördad. Jake försöker ta ett foto med sin mobilkamera men upptäcks. Den enda vägen till räddningen är via dödshoppet.

Man hinner aldrig tröttna på historien. Innan man knappt har börjat så är boken slut och det är action rakt igenom. "Death Leap" tillhör inte de mest originella böckerna men fungerar bra för de som behöver en lättläst engelsk bok. Betygstrean klarar precis av dödshoppet och överlever.

Bokpratssidor:

Svenska utgåvan: s. 13 "Den ene mannen..."

4 "Översättarens anmärkningar" av Erik Andersson

Gz Tolkien
156 sidor

Få översättare får läsarens uppmärksamhet när denne läser en till svenska översatt litterär lunta. Erik Andersson tillhör de undantag som jag både uppmärksammat och uppskattat. Det var nog med de två första romanerna av Zadie Smith som jag insåg översättarens betydelse. "Vita tänder" var en fantastisk roman, den var varierande och levande och jag sög åt mig varje ord. Inte tänkte jag på översättningen. Det var Zadie Smiths ord enligt mig. Sedan kunde jag inte vänta på nästa bok utan kastade mig över "The Autograph Man" när den landade i detaljhandeln. Torr och ointressant är det minsta man kan säga om detta hafsverk. Inte bara handlingen stapplade utan även språket. Med ens tittade undersökte jag "Vita tänders" översättning. Kan det vara så att det är Erik Andersson som gav romanen liv?

På baksidan av "Översättarens anmärkningar" står det "När Erik Andersson 2002 tackade ja till att nyöversätta J R R Tolkiens The Lord of the Rings visste han knappast vad han gav sig in på". En översättare uppmärksammas vanligtvis inte utan kan oftast skapa översättningen utan större kritik under tiden boken översätts. Efteråt kan översättningen kritiseras men oftast ges den en mening i förbigående i dagspressens recensioner. När det blev känt att Andersson hade börjat med översättningen av första delen kunde han känna kritikernas ok på ryggen. Inte nog med att press och kollegor ville veta hur översättningen framskred, han pådyvlades även tolkienfansens åsikter via internetforum, mail och offentliga framträdanden på bokmässor och dylikt. Om inte det var nog så fanns även den tidigare översättningen av Ohlmarks som han var tvungen att beakta. Till slut var Andersson tvungen att lyssna på Tolkien själv som i en hel bok har förklarat hur man ska översätta sitt verk till andra språk.

Innan det är för sent så ska jag framhäva att jag endast har läst första delen i ringen-trilogin. Jag fann den svamlande och ointressant, mycket på grund av att den följer den klassiska fantasyhandlingen om en utsedd yngling som är tvungen att ge sig ut på vandring för att finna något (i detta fall är det dock tvärt om; för att förgöra något). Må vara att Tolkien var först med detta i fantasygenren men jag har läst alltför många historier för att hans fortfarande ska vara intressant. Men man behöver inte ha läst trilogin. Istället väcktes lingvisten i mig och drogs direkt in mellan pärmarna av Anderssons tankar kring översättning och om hur viktigt ett ordval eller ett idiom är för översättningen. I min roll som självutvald språkpolis anser jag att "Översättarens anmärkningar: Dagbok från arbetet med Ringarnas herre" (som är den kompletta titeln) både är en inspiration och ett självklart bevis på hur viktigt det är att använda adekvat svenskt vokabulär, som Gunnar Sträng sade för en herrans massa år sedan.

Enligt Tolkien är det viktigt att alla namn översätts och att de översätts korrekt. Andersson diskuterar problemen med Secker och Bagger, Strider och Vidstige och små obskyra ortnamn. Det är intressant i sig men det är när han tar upp översättning i allmänhet som jag sätter tänderna i pappersmassan.

Ett exempel:
"En rutinerad översättare strirrar sig inte blind på de enskilda orden. Själv jobbar jag med mening för mening och vill gärna följa den struktur som kommateringen skapar; men det är också sant att varje mening måste hänga ihop stilistiskt med den närmast föregående, och att tolkningen av verket so helhet skall råda över varje detalj. Alltså: för att kunna översätta ett ord måste man kunna översätta hela meningen, och för att kunna översätta en mening måste man kunna översätta hela verket." (Andersson, s. 93)

"Översättarens anmärkningar" är på ytan en "acquired taste", som Gentle Giant skulle ha sagt, men sanningen är att den är lättläst, underhållande och insiktsrik. Boken får en i varje fall att tänka till en extra gång innan man bestämmer sig om en författare är bra eller inte. Andersson skriver någonstans i boken att han inte förstår sig på läsare som "helst läser på originalspråket". Han menar att det är mycket mer troligt att en professionell och erfaren översättare kan förmedla författarens budskap i en översättning än en lekman som tror sig vara tillräckligt duktig i ett annat språk än sitt modersmål. Efter att ha läst Anderssons dagbok är jag benägen att hålla med (även om jag fortfarande hellre läser böckerna på originalspråk). 

3 "Kill Swap" av James Lovegrove ... Växla mord

uHe, 65 sidor
 Bild från Lovegroves hemsida.
Enligt författaren själv så kom idén till boken en sömnlös natt då han frågade sig själv: "Suppose you had to kill someone you had never met, (...) what would be a good reason to do that?"

Jack är femton och hans liv är inte det bästa. Han är fattig. Pappan är spelberoende och hans spelskulder bara ökar och ökar. Ekonomin tär på husfriden och Jacks familj är kända för att vara "den där familjen som alltid bråkar på kvällarna". I sin förtvivlan och dumhet väljer pappan att gå till områdets bad guy Mullen för att låna £8000. Istället för att betala av sin andra spelskulder sätter han allt på ett kort och förlorar även dessa pengar. Mullens hejdukar är nu efter pappan men han har redan blivit utkastad från hemmet av modern som ansåg att måttet var rågat. Jack och modern sitter dock illa till i och med Mullens påtryckningar. Dagen efter ligger det ett kort i brevinkastet. "Trouble Fix Ltd" är det enda som står på kortet plus ett telefonnummer. Numret visar sig gå till ett företag som specialiserar sig på att lösa problem, och lösa dem på de konstigaste sätten. Jack får förslaget att han ska mörda en av företagets andra klienters "problem" medan den klienten "fixar" Jacks problem. Därmed betyder att Jack skulle sakna motiv för mordet och inte bli misstänkt. Jack går direkt med på dealen, får en pistol och skjuter mannen i fråga till döds. Dagen efter blir han direkt upplockad av polisen. Hur kunde de hitta honom så snabbt? Vad har gått fel?

Lovegrove är min favorit bland dessa lättlästa böcker från förlaget Barrington Stoke. Det finns många bra författare men Lovegrove har aldrig gjort mig besviken. I "Kill Swap" tar han upp en intressant fråga. Vad krävs för att övertala någon att mörda? Vad kan konsekvenserna bli? "Kill Swap" har en intressant tvist som gör dessa frågeställningar ännu mer intressanta och kan därmed fungera som en bra samtalsbok. Boken beskriver även hur fel allt kan bli även om man menar väl. Slutet är minst sagt suveränt. Det får en verkligen att tänka till. Rekommenderas!
 
Bokpratssidor på svenska versionen: s. 27-31 (Från "Jag berättade om Ton Mullens lån" till "Ett byte av problem, en problemväxling")
 
RSS 2.0