3 "I dödsskuggans dal" av Ola Skogäng

Hci   192 sidor

Tredje albumet om i serien Theos ockulta kuriositeter. Det här är ett album som samlar kortare historier som tidigare varit publicerade i diverse tidningar, bland annat Nemi och Enköpings-Posten. Skogäng har skapat en ramhistoria för albumet som väver in de andra små historierna.

På ett sätt hade jag svårt för denna samling eftersom allt hände så snabbt. Historierna ligger på 15-30 sidor styck. Jag föredrar de längre historierna. Men å andra sidan har detta album en intressant aspekt. Flera av historierna är publicerade i tidningen Nemi innan de längre albumen kom. Redan i dessa små historier kan man se fröet och återkopplingar till handlingarna i de förträffliga albumen Mumiens blod (2008) och De förlorade sidornas bok (2010).

Det känns också bra att äntligen få läsa avsnittet om Enköping som jag missade när den gick i Enköpings-Posten för några somrar sedan. Vill även rekommendera att titta in på Olas blogg som håller en uppdaterad i Theos värld.

1 "Martin Kellerman" av Tomas Lappalainen

Gcz Kellerman   127 sidor
Utgiven av Orosdi-Back förlag, 201106

Jag trodde den här boken skulle vara som en lång intervju men Rockys skapare Martin Kellerman. Istället har Tomas Lappalainen skrivit en blandning mellan hyllning/nostalgisk tillbakablick och stel litteraturvetenskaplig studie. Alltså inte vad jag förväntat mig. I stort sett alla av Lappalainens exempel är tagna från Rockysamlingarna del 14 och och framåt. Endast enstaka från de tidigare.

När jag började läsa denna "avhandling" (?) så trodde jag att början av boken var som en inledning hur Lappalainen kom i kontakt med Kellerman, när och hur de träffades på diverse fik i Stockholm, dvs lite som en metoddel i en universitetsuppsats, men mer populärvetenskapligt, essäaktig. Men det visade sig att detta var stilen som skulle följa i hela brödtexten.

Även om boken är 127 sidor så är endast 42 sidor själva texten. Resten är de seriestrippar och diverse teckningar som Lappalainen nämner. Jag inser att de måste vara med för ej insatta Rockyläsare men jag blev bara så paff över att "texten" slutade redan på sidan 42. Det hade varit bättre om de omnämnda stripparna bakades in i brödtexten direkt när de diskuterades.

Ärligt talat så läste jag bara hälften av de 42 sidorna. Sedan var jag så irriterad att resten av sidorna endast skummades.  Klar besvikelse. Leta hellre upp originalet, varför inte i form av den tioåriga samlingsvolymen?

2 "Häxfolket del 1 & 2" av Jo Salmson

Hcf Lättläst fantasy (?)

116 sidor + 127 sidor

De två första delarna i Jo Salmsons nya lättlästa bokserie Häxfolket, De stulna barnen och Fly Sol, Fly!

Självklart måste man testa Salmsons nya bokserie när hennes två första, Almandrarnas återkomst och Tam - drakriddaren, har blivit så populära.


Sol är föräldralös och växer upp hos en rik familj ute på landsbygden. På dagarna hjälper hon till i köket och sedan leker hon med sina vänner Arel och Eno. Det är Arels föräldrar som äger huset. De kommer från en krigarfamilj. Tillsammans med handelsmansbarnet Eno går de i skolan varje dag. Sol får inte gå i skolan trots att hon uppenbart är ett smart barn. Hon tänker inte så mycket på det, det är ju i varje fall pojkar som vanligtvis går i skolan. Det är svårt att sätta någon riktigt tid när böckerna utspelar sig men det kan mycket väl vara romartiden, kanske strax efter. Sol upptäcker en gömma i en gammal eldstad som hon visar sina två vänner. Där har de kul. Arel och Eno är uppspelta att deras skoltid på gården snart är över och att de kommer att fortsätta sin krigarutbildning i huvudstaden. Sol bestämmer sig för att följa med men killar ser konstigt på henne. Konfunderade menar de: "Du kan inte följa med, du är ju slav!" Slav? Hur kan hon inte ha fattat det tidigare?

Både första och andra delen känns som en uppbyggnad för mer spännande delar framöver. Man lär sig inte särskilt mycket om Sol och hennes bakgrund. Jag förväntar mig att Salmson åter igen hamnar i fantasygenren, även om dessa två delar inte hamnar där. Men samlingsnamnet Häxfolket bådar på fantasy.

Böckerna är snabblästa och ibland för hastiga i sin handling. Tyvärr blir det torftigt. Kanske tycker jag detta eftersom inget direkt fantasyhandling har infunnit sig. Egentligen har Häxfolket-böckerna samma språk och svårighet som hennes tidigare fantasyböcker. De kommer säkert bli väl mottagna av läsare i ca 8-10 årsåldern.
RSS 2.0