3 "Gryningsmördarna" av Darren Shan

uHce   174 sidor


"Gryningsmördarna" är del 9 i Legenden om Darren Shan, halvvampyren som tvingas bli den gamle vampyren Mr Crepsleys medhjälpare. Författaren, som också heter Darren Shan, har delat upp de 12 delarna i vampyrserien i fyra delar med tre böcker i varje del. "Gryningsjägarna" ska alltså vara den sista delen där vampyrerna letar efter och slåss mot vampanezfursten.

I del nio är det action rakt igenom. Först blir de lurade, IGEN (!), av vampanezerna. Polisen kommer och gänget hamnar i fängelset. Rädda för vad som kommer att hända, om människorna kommer på vad de är och om Crepsleys cell har solljus, försöker Darren komma på ett sätt att fly. Avslutningen blir blodig och innehåller en stor överraskning, med en cliffhanger till nästa del.

Jag tycker om den del gänget sitter i fängelset, hur vampyrerna och Harkat blir förhörda av poliserna som tror att de är dem som dödat så många människor i staden. Fast samtidigt som det känns som en avslutning på "Vampire war"-delen så blir "Gryningsmördarna" mest en transportsträcka till del tio.

Del tio handlar om Harkat Mulds; vad han är och vem han har varit. Det ser jag fram emot.

1 "Ska vi rymma?" av Bo R. Holmberg

Hcg   96 sidor
Ska vi rymma?
Brandon, uttalas svenskt, alltså inte Brändön, bor med mamma och hennes man på en campingplats norrut. De tillbringar hela somrarna i sin husvagn. Denna sommar har Brandon hittat en tjej att umgås med. Utled på sin styvfarsas lögner bestämmer han sig för att rymma "till ett hus på andra sidan viken, till ett rum som passar oss två" (som Bo Kasper skulle ha sagt).

Handlingen är rätt patetisk. Brandon bara bestämmer för att dra. Han har inga planer. Tjejen följer med utan en tanke på konsekvenserna. De hittar en stuga och en gömd nyckel. Hela tiden frågar tjejen gnällande hur länge de ska vara på rymmen. Vad går den här boken ut på egentligen? Sen är den slut. Konstig recension? Tja...det var så jag kände mig efter att ha läst boken.

Ingen höjdare.

1 "Sommarkaos på guldkusten" av Måns Gahrton och Johan Unenge

Hcf   128 sidor

Bokserien "Hotell Gyllene (Kn)orren" blir 2010 års julkalender. Med den vetskapen var jag tvungen att sätta mig in i vad det hela kommer att handla om. Det kändes inte som om man behövde läsa böckerna i ordning. Jag har för mig att "Sommarkaos på guldkusten" är den fjärde delen...

...och riktigt dålig. Ingo och hans familj har ett hotell långt ute i ingenstans. De verkar inte så intresserade av hotellnäringen. Först klagar de över för få gäster. När mamman Ritva har satt in en annons i tidningen och pappan har satt en skylt vid stora vägen börjar besökarna komma. Det hela blir för mycket för familjen och de önskar att de inte hade haft ett hotell över huvud taget.

Det är i stort sett handlingen. Det är riktigt irriterande att läsa hur familjen försöker förstöra vistelsen för de olika gästerna eftersom de tror att gästernas aktiviteter stör varandra. Det finns ingen mat på hotellet, vilket också är störande. Kulmen blir att gästerna våldgästar köket en dag och kokar havregrynsgröt, vilket är typ det enda som finns i skåpen. Det finns inget i den boken som följer någon logik. Som läsare blir jag bara mer och mer irriterad. Pappans idé om en sandstrand är i varje fall smårolig. I praktiken är det en sandhög utanför hotellet som Ingos syster ska flytta till sjön med en skottkärra.

I slutet av boken kan man läsa att Unenge och Gahrton skriver böckerna tillsammans och att de har ansvar för olika figurer i böckerna. Det hela blir en hafsigt ihopplockad sörja där händelser staplas på varandra utan någon eftertanke. Efter hela boken känner jag fortfarande inget för någon i familjen. Tyvärr killar. Det här är inget att ha. I pity the fools som ska se julkalendern.

Jag råkade dock berätta för mina elever på skolan att "Hotell Gyllene (Kn)orren" ska bli 2010 års julkalender så böckerna är numera mycket eftertraktade. Jag förutspår ett konstant utlån långt in på år 2011. Det här är ytterligare ett bevis på televisionens otroliga påverkan.
RSS 2.0