Lite tankar kring dessa två böcker. Jag läste faktiskt hela "Slumpens bok" av Åsa Lind för några veckor sedan men jag kan fortfarande inte greppa boken efter så lång tid. Ibland tar det ett tag innan böckerna sätter sig. Vissa böcker måste mala ett tag i huvudet innan man bestämmer sig för om man tycker det man läst är bra eller inte. När det gäller "Slumpens bok" så har jag inte ens landat. Kan faktiskt inte säga bu eller bä. Vet i varje fall att den är precis så krånglig som kritiker har sagt att den är. Boken är inte så svår i handlingen. Hanna hittar en magisk bok, träffar några folk som visar sig vara bokens och läsarens väktare. Hanna är läsaren. När hon läser sekvenser i boken så händer det på riktigt. Och så maler Åsa Lind på med en lång bakgrundshistoria om hur boken kom till och försöker koppla det med Hannas liv och den bostad hon bor i för tillfället (hos en av sina väktare). Boken är småtrevlig hela tiden men tar aldrig fart och jag vet inte vad den vill säga. Linds Sandvargböcker var mycket mer konkreta i all sin abstrakthet, mest tack vare de tydliga små kapitlen där varje del behandlade ett ämne. Jag har svårt att rekommendera "Slumpens bok" trots att jag absolut inte tyckte den var dålig. Vet inte vad jag tyckte.

"Svarta fåglar" lät så bra på pappret. Författarnamnet Mikael Salmson var förtroendeingivande med samma efternamn som bland annat Jo. Vet inte om de har något släktskap men jag tycker att berättandet var hackigt och för att vara en sådan tjock bok (206 sidor med planerade fortsättningsböcker, för åldern 9-12) så förväntade jag mer djupgående beskrivningar och gestaltningar. När jag läste ett lektörsomdöme hoppades jag på boken då den utspelar sig i en dåtid, dock inte i vår riktiga historia, men en dåtid som inte kopplas till fantasy och annat magiskt. Av det jag läste i "Svarta fåglar" (strax under 100 sidor) så verkar det vara en "historisk" roman som tar upp krigets problem och hur det påverkar civilbefolkningen. Men jag tycker att berättandet var plumpt, vissa händelser var så klichéartade och så in your face att man bara blev irriterad. Men mest irriterade jag mig på språket. För att jag ska kunna läsa en längre historia över 100 sidor måste språket flyta. Nu kämpade jag mig igenom varje sida. Vanligtvis brukar det bli lättare att läsa när jag kommer in i handlingen. Då behöver man knappt titta på orden. I en bra berättad historia så känns det som om orden bara flyter in i huvudet och in i medvetandet utan ansträngning. Man är alltför fokuserad på vad som ska hända för att ens tänka på att man faktiskt läser. Den känslan var jag inte i närheten av med Salmsons "Svarta fåglar". Kanske passar boken bättre för någon annan. "Svarta fåglar" verkar vara förlaget Langeskiölds första skönlitterära bok (med undantag för en samling med 17 dikter av Gunnar Ekelöf).