3 "Janis den magnifika" av Johanna Nilsson
uHc 207 sidor
Roadmovies är en svår filmgenre. Folk sätter sig i sina bilar eller motorcyklar och drar i väg, oftast utan mål och utan mening. Filmerna blir därefter. Vissa verkar inte ha någon mening. Hur kan då en roadmovie i bokform vara? Konceptet lockade mig.
Janis snor sin brors amerikanare för att komma bort och rensa skallen. Hennes bästa vän Emelie har efter år av mobbning och lärares undvikande blickar slutligen gett upp och mejat ner sina mobbare och slutligen skjutit sig själv. Efter detta känner sig Janis helt stum i huvudet, som om hon inte alls kan tänka. Inte på något. Hon måste iväg och gör det genom att bra dra norrut. Nu möter Janis alla olika typer av människor och hamnar i flera obekväma situationer. Hon nästan drunknar i en älv, blir räddad av ett muskelberg och ser norrskenet med en förrymd mentalpatient.
Nilssons berättelse har ett skönt tempo. Janis är likgiltig över det mesta som händer. Hennes likgiltighet är en passande kontrast till bland annat mentalpatientens extrema kioskrån. Fast vid det tillfället börjar hon inse hur djupt hon sjunkit och funderar på hur hon ska ta sig ur allt.
I det stora hela gillar jag boken. Det är något bra att läsa om man känner för något eget.
Roadmovies är en svår filmgenre. Folk sätter sig i sina bilar eller motorcyklar och drar i väg, oftast utan mål och utan mening. Filmerna blir därefter. Vissa verkar inte ha någon mening. Hur kan då en roadmovie i bokform vara? Konceptet lockade mig.
Janis snor sin brors amerikanare för att komma bort och rensa skallen. Hennes bästa vän Emelie har efter år av mobbning och lärares undvikande blickar slutligen gett upp och mejat ner sina mobbare och slutligen skjutit sig själv. Efter detta känner sig Janis helt stum i huvudet, som om hon inte alls kan tänka. Inte på något. Hon måste iväg och gör det genom att bra dra norrut. Nu möter Janis alla olika typer av människor och hamnar i flera obekväma situationer. Hon nästan drunknar i en älv, blir räddad av ett muskelberg och ser norrskenet med en förrymd mentalpatient.
Nilssons berättelse har ett skönt tempo. Janis är likgiltig över det mesta som händer. Hennes likgiltighet är en passande kontrast till bland annat mentalpatientens extrema kioskrån. Fast vid det tillfället börjar hon inse hur djupt hon sjunkit och funderar på hur hon ska ta sig ur allt.
I det stora hela gillar jag boken. Det är något bra att läsa om man känner för något eget.
