uHc   217 sidor (pocketutgåva)

Bokpratssidor: Kanske s. 43-44 (Från "Lärarna har upptäckt.." till hela s. 44)

Nominerad till Augustpriset för några år sedan. Har tänkt läsa den sedan dess men har alltid varit osäker. Så är man i en sådan där knivig situation. Eleverna har fått läsnoja, utlånen har ökat med över 40 % denna hösttermin jämfört med förra höstterminen. Inget nytt och vettigt finns på hyllorna. Då läser plötsligt en av niorna Tusen gånger starkare. Jag visste inte ens att de hade boken som klassuppsättning. Elever pratar med mig om boken men jag kan bara ge respons på ämnet, inte boken då jag inte läst den. Två exemplar har vi i biblioteket. Inne. Står i hyllan. Jag börjar läsa boken. Halva boken läst till dagen efter. Tipsar om boken. Noll ex kvar i hyllan. Dagen avslutas med en lästörstig elev. Tipsar om boken igen trots att jag har det sista exemplaret och har under lunchrasten lyckats läsa nästan allt, men några sidor är kvar. Med elevens glädje i ögonen släpper jag boken till henne.

Tusen gånger starkare är svår att värdera. Min första tanke var krångligt språk och en författare som skriver en på näsan. Allt lades upp på bordet, inget läts framkomma enbart genom personernas ageranden. Men det blir bättre. Handlingen greppar tag i en. Man blir en del av situationen och man gläds och irriteras tillsammans med karaktärerna i boken.

Vilka är då karaktärerna? Jo, högstadieskola. Skolan rider på sina slagord om att alla ska vara jämlika. "Här råder demokrati." Lärarna försöker peppa tjejerna att ta för sig, att synas och låta lika mycket som killarna. "Killarna", tänker Signe. "De som bara förstör på lektionerna". De som bara tänker på sig själva. Men ingen tjej vågar visa sin kraft. Det har blivit nedtryckta ända sen dagis, bara för att de är tjejer. Systemet är så. Men så börjar Saga i klassen. Det är hennes första dag i en svensk skola. Hon är sig själv. Pratar, diskuterar, säger till. Står upp. Klassens mentor blir förtjust och berömmer Saga för hennes sätt att ta för sig. Att hon är en förebild för alla andra tjejer. Det är så ni ska vara, anser mentorn Olle. Men Saga blir förnärmad. Hon är ju bara sig själv. Det är inget val som ligger bakom hennes sätt att leva och agera. Reaktionen blir att Saga, med tjejerna i släptåg, börjar kommentera alla orättvisor på skolan. Nu hörs de. Nu agerar de. Nu beter de sig som killarna. "Ramaskri" Nu gör tjejerna vad lärarna har bett om men istället blir lärarna rädda och plötsligt anses Signes klass vara en "problemklass", en stökig klass. Bara för att tjejerna agerar såsom killarna gjort sedan ettan.

Ja, ni märker att det är lätt att komma in i händelsernas centrum. Trots att språket kan bli krångligt (Signe uttrycker sig ofta brådmoget och med ett intrikat vokabulär) och problemet inte lindas in så blir man berörd. Jag kan förstå varför romanen blev Augustnominerad. Man blir bara så förbannat arg på den mesiga Olle som visar sig vara allt annat än en bra klassföreståndare.

Hur läste jag då slutet? Jo, några nior behövde boken inläst. Jag lånade ett talboksexemplar och lyssnade på slutet och plötsligt var boken bara slut. "Tusen gånger starkare" är inte en kort bok och inte en lång bok. Men ändå så gick det alltför snabbt att läsa den. Det är positivt. Det betyder att man fastnat i boken och slutar tänka på alla sidor som måste plöjas. Och så fick jag chans att lyssna på TPB:s inläsare Maria Simonsson. En mycket bra inläsare som läser med mer känsla än många andra tpb-läsare. Det behöver inte alltid vara positivt men här passade det verkligen bra. Det enda dåliga är att boken tog slut så snabbt. Det blev ett abrupt slut för min del då jag inte hade koll på hur många sidor som var kvar. Inte ens hur många spår på skivan. Jag trodde verkligen att det skulle komma mer. Förväntade mig ett annat slut på boken. Men sånt är livet. Ibland går det inte som man förväntat sig.

(Inläsarlänken listar allt Simonsson läst in för barn- och ungdomar.)