3 "Ful" av Scott Westerfeld
uHce 382 sidor
Tydligen ska Scott Westerfeld utgöra grädden av ungdomsförfattare från USA. Hans böcker har blivit uppmärksammade, kanske inte så mycket i Sverige, men i hemlandet.
Utgångspunkten i "Ful" pockade verkligen på mitt intresse. Tänk att leva i ett samhälle som har kämpat med att få bort alla grunder till mobbning och skiljaktigheter. I Tallys värld får alla omständliga plastikoperationer när de fyller sexton. På ett ställe i romanen säger hennes vän att alla som har "blivit snyggingar" ser likadana ut. Tallys säger inte emot men hon ser det mer som att man suddar ut det som "står ut" hos individen. Westerfelds berättelse börjar intressant. Tally och resten av fulingarna får bo avskilt från de vackra. De blir i stort sett hjärntvättade till att tro att de är fula. Man uppmuntrar dem att använda smeknamn som pekar på deras fulhet, såsom Vindöga och Spinkis. När Tallys vänner succesivt flyttar till Snyggstaden blir hon ensam. Hon fyller inte förrän några månader efter sina vänner. Under tiden hon väntar lär hon känna Shay som fyller samma dag som Tally. Shay är inte lika säker på om hon vill bli vacker. Hon är mer intresserad av vildmarken och att möjligen rymma till en bosättning med fulingar. Tally förstår inte varför man inte vill bli snygg. Alla problem löser sig ju om man är snygg.
Det här är första delen i en serie. Jag säger som Seinfeld: Boken är bra, jag läste nästan hela. "Ful" är alltså den första bok jag recenserar som jag inte läst ut. Den är intressant men jag hade förväntat mig en mer psykologisk bok, även om det är en ungdomsbok. Jag trodde att Westerfeld skulle fokusera mer på indoktrineringen av deras skönhetsideal men ganska snabbt blir romanen en äventyrshistoria. Fokus ligger istället på alla coola "framtida" uppfinningar som finns i samhället, såsom svävarbrädor och bungyjumpjackor. Inte vad jag hade räknat med. Jag får samma känsla för "Ful" som Mian Lodalen utrycker om Carl-Johan Vallgrens nya roman, att den ibland är kul, ibland spännande och otäck, men att jag inte känner något när jag läser boken och att boken inte får mig att tänka efter.
"Ful" är alltså ingen dålig roman. Det är en fartfylld, actionladdad historia - totalt motsatsen till vad jag hade förväntat mig.
Tydligen ska Scott Westerfeld utgöra grädden av ungdomsförfattare från USA. Hans böcker har blivit uppmärksammade, kanske inte så mycket i Sverige, men i hemlandet.
Utgångspunkten i "Ful" pockade verkligen på mitt intresse. Tänk att leva i ett samhälle som har kämpat med att få bort alla grunder till mobbning och skiljaktigheter. I Tallys värld får alla omständliga plastikoperationer när de fyller sexton. På ett ställe i romanen säger hennes vän att alla som har "blivit snyggingar" ser likadana ut. Tallys säger inte emot men hon ser det mer som att man suddar ut det som "står ut" hos individen. Westerfelds berättelse börjar intressant. Tally och resten av fulingarna får bo avskilt från de vackra. De blir i stort sett hjärntvättade till att tro att de är fula. Man uppmuntrar dem att använda smeknamn som pekar på deras fulhet, såsom Vindöga och Spinkis. När Tallys vänner succesivt flyttar till Snyggstaden blir hon ensam. Hon fyller inte förrän några månader efter sina vänner. Under tiden hon väntar lär hon känna Shay som fyller samma dag som Tally. Shay är inte lika säker på om hon vill bli vacker. Hon är mer intresserad av vildmarken och att möjligen rymma till en bosättning med fulingar. Tally förstår inte varför man inte vill bli snygg. Alla problem löser sig ju om man är snygg.
Det här är första delen i en serie. Jag säger som Seinfeld: Boken är bra, jag läste nästan hela. "Ful" är alltså den första bok jag recenserar som jag inte läst ut. Den är intressant men jag hade förväntat mig en mer psykologisk bok, även om det är en ungdomsbok. Jag trodde att Westerfeld skulle fokusera mer på indoktrineringen av deras skönhetsideal men ganska snabbt blir romanen en äventyrshistoria. Fokus ligger istället på alla coola "framtida" uppfinningar som finns i samhället, såsom svävarbrädor och bungyjumpjackor. Inte vad jag hade räknat med. Jag får samma känsla för "Ful" som Mian Lodalen utrycker om Carl-Johan Vallgrens nya roman, att den ibland är kul, ibland spännande och otäck, men att jag inte känner något när jag läser boken och att boken inte får mig att tänka efter.
"Ful" är alltså ingen dålig roman. Det är en fartfylld, actionladdad historia - totalt motsatsen till vad jag hade förväntat mig.
