Hci.   64 sidor.

Jag har stött på Åsa Grennvall förut i bibliotekshyllorna men inte känt mig manad att läsa hennes serier på grund av de halvtaskiga teckningarna. När jag är på Blackstaloppisen så brukar jag alltid hitta ett seriealbum från Optimal Press och det gjorde jag även i år. Den här gången visade det sig vara "Det känns som hundra år", debuten av Åsa Grennvall. Jag köper alltid seriealbum från Optimal Press om de dyker upp för en billig hacka. En femma klarade jag av att mista.

Redan på första sidan klagar Åsa över hur dålig hon är på att rita. Då är det tur att hon är mycket bättre på att berätta en historia. Den här gången är det historien om henne själv, en självbiografi. Hon berättar om utanförskapet i skolan och om hennes självgoda och egocentriska mor. Ju mer jag läser desto mer gillar jag Grennvalls teckningar. Teckningarna är inte avancerade men hon har en känsla för överdrifter. Karaktären Åsa pendlar hela tiden mellan ångest och ilska och dessa känslor visar sig i nästan mangaliknande överdrifter, något som passar bra in på de annars enkla och stiliserade sidorna. Första delen handlar mest om hur Åsa behandlas orättvist för att hon är en duktig tjej (till skillnad från en duktigt kille). När Åsa sedan lämnar grundskolan och handlingen fokuserar mer på hennes relation med föräldrarna så saknar jag först skoldelen men inser snabbt att det är i relationen mor/dotter som det stora dramat ligger. Grennvall lyckas måla upp en så hemsk bild av hennes mor att man lämnas helt förstummad.

I mina två Billy-hyllor av litteratur (som ständigt måste gallras för att ge plats åt nyinköpta böcker) har "Det känns som hundra år" numera en säker plats.