uHce/LC. Fantasy
Ljudbok på 16 CD, ca 20 timmar. Inläsare: Tomas Bolme.

Eragon är en fattig bondpojke. Hans föräldrar är döda så han har växt upp hos sin morbror. För att överleva jagar Eragon ofta efter kött, och ofta i Ryggraden som är ett bergsmassiv där ingen vågar bege sig. Det sägs att området är magiskt och få överlever en vistelse där. En dag hittar Eragon en vacker blå sten som han tar med sig hem. Jakten har gått dåligt och Eragon hoppas kunna byta stenen mot en ranson kött hos byns slaktare. Ingen i byn vill dock ha något som kommit från Ryggraden. Eragon får inte lång tid att göra sig av med stenen eftersom det kläcks och ut kommer en drake. Utöver kungens drakar så har det har inte funnits en drake på hundratals år i landet. Till en början gömmer han draken i skogen men då drakar aldrig slutar växa så blir gömställena färre och färre. En dag får han höra om ett par mystiska män som frågar om stenen. Den illvilliga slaktaren hänvisar dem till Eragons hem. När Eragon försäkrat sig om att draken är utan fara vänder han hemåt. Huset är förstört och hans farbror mördad. Eragon måste fly för sitt liv.

Därpå startar en genretypisk resa genom det påhittade landskapet. Fram till nu så har historien varit intressant men jag har svårt för fantasyberättelser som går ut på att huvudkaraktärerna alltid måste vara på resande fot. Eragon är brådmogen, han ifrågasätter allas agerande men får för sig att sina egna aktioner är de korrekta. Eragons snabba och snarstuckna röst  som Bolme har gett honom är inte till hans fördel. Den breder på mitt hat mot Eragons agerande. Draken Saphiras röst är också hemsk. Bolme liksom viskar fram rösten. Tanken att ge karaktärerna olika röster är välment men Bolme borde hålla sig till sin vanliga berättarröst. En annan irriterande sak är att sättet Paolini tar historien till nästa nivå. Scenariot ser ut så här: Eragon måste ta sig till ett ställe. Han har en resekamrat som samtidigt hjälper honom i fara. I slutet av resan hamnar de i fara, Eragon blir medvetslös. När han vaknar upp är han antingen räddad av en ny följeslagare eller tillfångatagen. Om han är tillfångatagen hittar han den nya följeslagaren i fångeskap. De flyr tillsammans. Följeslagarna kan inte bli för många så därför dör de som varit med honom längst. Först in, först ut-metoden. Alla drakryttare, som Eragon nu är, har magiska egenskaper. Det kommer med att vara ryttare. Självklart förstärks hans kunskaper i magi och han hoppar från lärare till lärare vartefter "de har lärt honom allt de kan". Eragons möjligheter är förstås oändliga. Ofta dyker insikter upp i sista sekunden och räddar livet på dem. Wow, vad spännande. Vad jag brukar irritera mig på i den här typen av fantasyberättelser (magi och drakhistorier) är att de med magisk förmåga alltid måste lära sig konstiga besvärjelser för att utföra magin. Författaren hittar då på en massa rappakalja. I "Eragon" så måste man använda alvernas språk eftersom det språket är "det sanna språket". Det finns till och med en ordlista på alla magiska ord i ett litet häfte som följer med. "Atra gülai un ilian tauthr ono un atra ono waíse skölir frá rauthr" - låt lycka och välgång följa dig och må du skyddas från missöden.