Hci, 48 sidor

På adlibris står det att "Åsa Grennvall fick  mycket uppmärksamhet för sitt skakande debutalbum 'Det känns som hundra år' ". Den uppmärksamheten är berättigad då Grennvall verkligen hade något att säga i sitt debutalbum. I "Mei" faller hon däremot pladask med ansiktet före. Karaktären Åsa går nu på konstfack och hon känner förstås att hon sticker ut. Men så träffar hon en tjej i sin smak: deppig, ångestfylld, svartklädd och allmänt negativ. Livet lever igen. Härifrån går berättelsen till ett konstant namedroppande och börjar likna något som jag själv skrev strax efter gymnasiet, dvs rejält dåligt. Historien ältas i och med att tjejerna åker runt och träffar "vanliga människor" de inte känner något gemensamt med. Plötsligt tar albumet bara slut. Såsom Grennvalls debutalbum var en stor överraskning, lika stor besvikelse är "Mie". Undvik!