4 "Gentlemän och spelare" av Joanne Harris

Hce   396 sidor

"Platsen är S:t Oswalds, ett gammalt och väletablerat läroverk för pojkar i norra England. Ett nytt läsår har just börjat, och för skolans personal och elever blåser nya och ovälkomna vindar. Kostymbärare, skrivbordsarbete och informationsteknologi styr världen, och Roy Straitley latinlärare, excentriker och veteran på S:t Oswalds funderar slutligen och motvilligt på att gå i pension. Men i skydd av skolans triviala konkurrens, futtiga dispyter och vardagliga kriser rör sig en mörkare underström. Och ett hätskt gammalt groll, undangömt och omsorgsfullt vårdat i tretton år, är på väg att brisera."

Okej, jag har snott Prisma bokförlags annotation om boken, men den säger inte tillräckligt. Den "mörkare underström" som annotationen tar upp handlar om en person som försöker hämnas på skolan. I korta kapitel som hoppar mellan schackpjäsen kungen (Straitleys berättelse) och bonden (den hemliga personen) så får läsaren följa händelserna. När bonden berättar så hoppar handlingen från nutiden, då hämnaren utför och kommenterar resultaten, till dåtid. Läsaren får reda på att "bonden" är barn till den vaktmästare som arbetade på S:t Oswalds för ett dussin år sedan. Barnet är tvungen att gå i den kommunala skolan men längtar efter en plats på pojkskolan där endast de välbärgade eleverna får gå. Genom att stjäla en skoluniform och agera skolpojke nästlar sig vaktmästarens unge in i livet på S:t Oswalds. Men något går tokigt och hämnden blir ljuv.

Joanne Harris läser man primärt för hennes språk. Det blir en verbal väv som läggs över hela berättelsen och som lyfter läsaren genom historien. Nu för tiden läser jag endast en eller två vuxenromaner om året och då är det viktigt att de inte har för intrikat språk för då blir jag som barnen, less! Saker måste hända snabbt. Men med Harris kan jag njuta av ordflödet. Jag har tidigare läst En doft av apelsin och några fåtal noveller av Harris. Det som slog mig då och det som även gör denna roman så bra är Harris förmåga att bygga upp ett mysterium. Trots att historien går långsamt fram så är det alltid spännande. Varenda liten detalj är viktig. Men Gentlemän och spelare är ingen deckare utan mer en historia om klasskillnader och vad avundsjuka kan resultera i.

Men ändå funderade jag hela tiden på vem av de nyanställda lärarna som kunde vara hämnaren, precis som i en deckare. Och självklart hade jag fel. Oj, så fel.
RSS 2.0