4 "Jag är världen" av Mårten Melin

Borde vara uHc.03   62 sidor

Överväldigades av Melins nya diktsamling i samband med att jag läste hans senaste Jag är Love. Man kan ju inte säga att vi är bortskämda när det kommer till dikter för barn och ungdom. Jag läste igenom hela vårt huvudbiblioteks bestånd i somras och det allra mesta härstammade från 70-talet och det glada 80-talet. Visst hittade jag riktiga godbitar men 90-talslyriken var sparsmakad och 00-talets var minimal. När jag blickar framåt mot resten av 10-talet så kan jag endast se Melins penna brinna för ungdomen.

Men å andra sidan så brinner Melins låga ljust och starkt. Det är så härligt att läsa en Melindikt; här är det konkret och rakt på, lite som en avskalad och vasskantad Sonja Åkesson. Melin arbetar mycket med de känslor som finns i tonåren, såsom kärlek, utanförskap och osäkerhet. En ganska uppenbar metod han använder är att vända på steken i sista stycket. Jag har börjat vänta mig det men ändå så retar och stretar dessa slutstycken i mig pirrigt och lustfyllt och min hud så att det enda sättet att avlägsna den är att ge mig ut på ett poetiskt korståg genom högstadiekorridorerna och pådyvla de ont anande tånnisarna som har så mycket annat att tänka på än några rader Melinare.

Och ni vet hur det är; man vill citera, man vill låta sina favorituttryck få vingar så att de lossnar från tungan. Men jag tänker inte göra det. Att citera Melin är att förstöra läsupplevelsen. Låt mig gå så långt att säga så här: Jag vill gärna få någon annan att lära sig flyga. Då vet ni kanske vilken dikt jag syftar på.

Detta var andra dagen som mina två exemplar har stått i biblioteket. Tre elever har redan läst Jag är världen. Alla tre gillar snabbläst och gillar dikter. Jag är inte säker på om att de förstår att det är just dikter de läser. De flesta tror att dikter ska vara svårt men Melin gör det så enkelt. Det som gladde mig mest var när en elev förföljde sin klasskamrat genom biblioteket läsandes Melins olika dikter. Där har vi framtiden.
RSS 2.0