Hcf   39 sidor

Jag brukar egentligen inte skriva om så här lättlästa böcker, möjligen endast om de tillhör en lång serie som man plöjt alla i. Det här är en sån där bok som man läser när den kommer till biblan eller som i det här fallet, när jag väntade på att bli fotograferad. Jag vill ändå framhäva "Vad sa du?" eftersom jag blev så överraskad av flytet i berättelsen men även för att den tar upp ett bra ämne.

Sara, med kepsen, är med i ett tjejgäng som leker viskleken på rasterna. Det är kul när någon enkel mening blir totalt fel och annorlunda när den gått ett varv. Det är kul fram till den tysta och timida Anna får vara med. När hon viskar "Pappa slår mig" är det svårt att skratta.

Boken har sju helsidesillustrationer och fem halvsides. Och boken har bara 35 sidor historia (de fyra första är försättsblad). Så det är en snabb läsning men en stor bok ändå. Jag är så imponerad av författarens egenskap att sätta stämning på denna korta historia. Jag gillar även hur Dürr tar de tidigare elementen i historien, såsom viskleken, och använder dessa på ett kreativt sätt för att Sara ska kunna lösa det som axlats på henne. Peter Bay Alexandersens illustrationer passar perfekt. Teckningarnas skuggor och ansiktsuttrycken hos Anna och Sara ger ett mervärde och en personlighet.

Av en tillfällighet läste jag Morten Dürrs senaste bok Bomben i matlådan ungefär samtidigt utan att veta att det var samma författare. Den historien är hård och rakt på, men ändå rolig och spännande. Men där har man valt ett annat sätt att illustrera. De hårt kantiga figurerna känns mer konstnärliga och surrealistiska. Bilderna i sig är bra men jag tycker de inte passar till historien. Handlingen om den utsatta pojken som får möjlighet att hämnas är däremot rätt finurlig, men inte lika bra som "Vad sa du?".