4 "The Losers" av Andy Diggs plus illustratörer
uHe.05 784 sidor
Book 1: 304 sidor
Book 2: 480 sidor
Jag har väntat med att skriva om den grafiska romanen The Losers tills jag fick möjlighet att se filmversionen, en filmatisering som visade sig vara värsta hackfärsen och inte ens i närheten av seriens intrikata och snillrika uppbyggnad.
The Losers, ett gäng med CIA:s fältagenter som på något sätt har förlorat sina tidigare positioner och buntats ihop, har fått order att göra slut på en terrorist som håller till i Khyberpasset mellan Pakistan och Afghanistan. De genomför uppdraget men blir nedskjutna av sina egna på vägen hem. CIA vill tysta dem. Men The Losers sitter inte i helikoptern. Nu vill de hämnas. Hämnas på CIA men mest på den hemlige Max som styr allt bakom ridåerna.
Vad som skiljer den grafiska romanen med filmen är att den är så lång och full av vändningar. The Losers tvingas genomföra många operationer innan de ens är i närheten av att hitta Max. I filmen har de styckat hela handlingen, tagit bort stora delar och stoppat in de resterande på helt fel ställen. Romanens handling tvingar the Losers att ta små steg i rätt riktning.
Spännande är också bakgrunden till karaktären Max. Hemlig agent med "carte blanche" från presidenten. Dök upp under andra världskriget och har sedan dess blivit en legend inom CIA, en myt. Max finns inte, bör inte existera, men ändå dyker hans namn upp lite varstans. Planen Max har är överväldigande. Den är patriotisk mot USA men ändå ett hot.
De flesta kapitel är illustrerade av Jock men The Losers har fem andra illustratörer. En bättre än Jock men också en mycket sämre. Som tur är handlar det bara om ett kapitel var för dessa. När det gäller de andra tre så trodde jag faktiskt att det var en och samma illustratör, vilket är bra för känslan. Det är irriterande att komma av sig i en historia eftersom personerna plötsligt ser annorlunda ut. Neil Gaimans Sandman är ett hemskt exempel på det.
I början, stora delar av första boken, fastnade jag på flera militära och tekniska termer. Engelskan blir delvis svår men den är svår där det är actionscener och man fattar ändå. Och det är som i James Bond. Man behöver inte förstå alla tekniska termer. Det kan lika gärna vara som Star Trek, med en massa mumbo jumbo-termer som manusförfattarna hittat på. Jag vet ändå inget om sånt däringa.
Ett par sista ord: rolig, smart, finurlig, överraskande. Mycket bra layout.
Book 1: 304 sidor
Book 2: 480 sidor
Jag har väntat med att skriva om den grafiska romanen The Losers tills jag fick möjlighet att se filmversionen, en filmatisering som visade sig vara värsta hackfärsen och inte ens i närheten av seriens intrikata och snillrika uppbyggnad.
The Losers, ett gäng med CIA:s fältagenter som på något sätt har förlorat sina tidigare positioner och buntats ihop, har fått order att göra slut på en terrorist som håller till i Khyberpasset mellan Pakistan och Afghanistan. De genomför uppdraget men blir nedskjutna av sina egna på vägen hem. CIA vill tysta dem. Men The Losers sitter inte i helikoptern. Nu vill de hämnas. Hämnas på CIA men mest på den hemlige Max som styr allt bakom ridåerna.
Vad som skiljer den grafiska romanen med filmen är att den är så lång och full av vändningar. The Losers tvingas genomföra många operationer innan de ens är i närheten av att hitta Max. I filmen har de styckat hela handlingen, tagit bort stora delar och stoppat in de resterande på helt fel ställen. Romanens handling tvingar the Losers att ta små steg i rätt riktning.
Spännande är också bakgrunden till karaktären Max. Hemlig agent med "carte blanche" från presidenten. Dök upp under andra världskriget och har sedan dess blivit en legend inom CIA, en myt. Max finns inte, bör inte existera, men ändå dyker hans namn upp lite varstans. Planen Max har är överväldigande. Den är patriotisk mot USA men ändå ett hot.
De flesta kapitel är illustrerade av Jock men The Losers har fem andra illustratörer. En bättre än Jock men också en mycket sämre. Som tur är handlar det bara om ett kapitel var för dessa. När det gäller de andra tre så trodde jag faktiskt att det var en och samma illustratör, vilket är bra för känslan. Det är irriterande att komma av sig i en historia eftersom personerna plötsligt ser annorlunda ut. Neil Gaimans Sandman är ett hemskt exempel på det.
I början, stora delar av första boken, fastnade jag på flera militära och tekniska termer. Engelskan blir delvis svår men den är svår där det är actionscener och man fattar ändå. Och det är som i James Bond. Man behöver inte förstå alla tekniska termer. Det kan lika gärna vara som Star Trek, med en massa mumbo jumbo-termer som manusförfattarna hittat på. Jag vet ändå inget om sånt däringa.
Ett par sista ord: rolig, smart, finurlig, överraskande. Mycket bra layout.
