3 "De kallade mig Ise" av Madeleine Krell
uHc 476 sidor
Det här är den andra boken om självsvält för ungdomar som kommit det senaste året. Den andra är Decembergatans hungriga andar. Det kan vara intressant att jämföra de två.
"De kallade mig Ise" är en tegelsten till bok och kan verka avfärdande på grund av sin längd. Men båda böckerna ger sin version av hur det kan se ut att hamna fel. Jenny i "Decembergatan" väljer att banta för att hon alltid väljs sist på gympan och för att hon känner sig ful. Erla, som kommer att kallas Ise av sina lagkompisar, gör inte ett lika medvetet val. Hennes mål är att bli så bra som möjligt i fotboll och börjar därför att räkna kalorier. En viss typ av mat får strykas direkt. Hon börjar träna allt mer. Här liknar böckerna varandra. Sedan väljer Ise bort frukosten helt och hållet. Nu har Ise fått chansen att träna och kanske i framtiden få spela med elitserielaget Nike IF. De andra tjejerna i laget uppmärksammar att Ise undviker att äta men Ise har alltid någon förklaring. Det är lätt att hitta ursäkter. Så även om de andra borde agera så låter de bli när de får en godtaglig ursäkt. Men det går snabbt utför. Ise har inte energi att träna så hårt när hon inte äter. Men hon gör det ändå och det påverkar hennes utseendet på hennes kropp.
Jag funderade länge på om jag verkligen behövde läsa den här när "Decembergatan" lästes för några månader sedan. Men boken stod där i hyllan och gäckade mig. Till slut klarade jag inte mer och öppnade första sidan. Innan varje kapitel får vi ett citat av någon från Ises bekanskap, oftast hennes spelkamrater i Nike. Det ger boken en realistisk touch som fick mig att ta boken på ett annorlunda sätt. Självklart visste jag att handlingen är påhittad men Ises liv påverkade mig mer tack vare de påhittade citaten än den troligen skulle ha gjort annars. Jag tänkte ofta på citaten när dessa karaktärer dök upp i boken. På så vis fick även bikaraktärerna stor plats.
Det tog två månader för mig att läsa boken medan den varvades med 30 andra romaner och många många bilderböcker och annat gott. Jag läste boken från och till flera gånger i veckan men inte särskilt mycket vid varje tillfälle. På så sätt blev Ise som en gammal vän som berättade vad som hänt sedan sist. Den upplevelsen kommer jag nog komma ihåg mer än själva handlingen.
Det här är den andra boken om självsvält för ungdomar som kommit det senaste året. Den andra är Decembergatans hungriga andar. Det kan vara intressant att jämföra de två.
"De kallade mig Ise" är en tegelsten till bok och kan verka avfärdande på grund av sin längd. Men båda böckerna ger sin version av hur det kan se ut att hamna fel. Jenny i "Decembergatan" väljer att banta för att hon alltid väljs sist på gympan och för att hon känner sig ful. Erla, som kommer att kallas Ise av sina lagkompisar, gör inte ett lika medvetet val. Hennes mål är att bli så bra som möjligt i fotboll och börjar därför att räkna kalorier. En viss typ av mat får strykas direkt. Hon börjar träna allt mer. Här liknar böckerna varandra. Sedan väljer Ise bort frukosten helt och hållet. Nu har Ise fått chansen att träna och kanske i framtiden få spela med elitserielaget Nike IF. De andra tjejerna i laget uppmärksammar att Ise undviker att äta men Ise har alltid någon förklaring. Det är lätt att hitta ursäkter. Så även om de andra borde agera så låter de bli när de får en godtaglig ursäkt. Men det går snabbt utför. Ise har inte energi att träna så hårt när hon inte äter. Men hon gör det ändå och det påverkar hennes utseendet på hennes kropp.
Jag funderade länge på om jag verkligen behövde läsa den här när "Decembergatan" lästes för några månader sedan. Men boken stod där i hyllan och gäckade mig. Till slut klarade jag inte mer och öppnade första sidan. Innan varje kapitel får vi ett citat av någon från Ises bekanskap, oftast hennes spelkamrater i Nike. Det ger boken en realistisk touch som fick mig att ta boken på ett annorlunda sätt. Självklart visste jag att handlingen är påhittad men Ises liv påverkade mig mer tack vare de påhittade citaten än den troligen skulle ha gjort annars. Jag tänkte ofta på citaten när dessa karaktärer dök upp i boken. På så vis fick även bikaraktärerna stor plats.
Det tog två månader för mig att läsa boken medan den varvades med 30 andra romaner och många många bilderböcker och annat gott. Jag läste boken från och till flera gånger i veckan men inte särskilt mycket vid varje tillfälle. På så sätt blev Ise som en gammal vän som berättade vad som hänt sedan sist. Den upplevelsen kommer jag nog komma ihåg mer än själva handlingen.
Bokpratssidor: Läs några av de andra lagmedlemmarnas tankar. S. 17, 57, 85
