I svensk media har Rör mig inte fått mestadels dåliga recensioner mest med fokus på att man har läst samma tema tidigare i oändlighet. Jag tänkte mest på hur boken är skriven och upplyftes av ett annorlunda påträngande sätt att beskriva hur huvudkaraktären Juliettes känslor tärde på henne. Samtidigt kunde inte jag heller undvika att jämföra den dystopiska handlingen men det var mest efter en bra bit in i boken där intensiteten mildrades och jag började tänka på var historien var på väg. Jo, för som många andra ungdomsböcker på sistone så är även Mafis historia tänkt att bli en trilogi.

 

Grundhandlingen är enkel. Framtid. Juliette har en gåva; de hon rör dödar hon, något som resulterat i att hon slutligen har fängslats. Vid bokens start så har hon suttit i sin cell i 264 dagar, utan någon kontakt med omvärlden. Så en dag får hon en cellkompis, en kille. Varför har de satt in en kille i samma cell som henne, speciellt när de vet att om han rör henne så är han död?

 

Som ni ser på omslaget så är ordet inte genomstruket. Läsaren får följa Juliettes tankar. Många av tankarna är tvångstankar. Hon vill så gärna en sak men samtidigt ligger hennes förbannelse som en börda i hennes tankar och gör så att hon säger emot sig själv, som en varning, som ett sätt att jämföra sig själv som om hon skulle vara vanlig. Men Juliette är ett monster mer än en människa. Hon själv ser det hon har som en förbannelse men det finns andra som ser det mer som en gåva. Andra som vill utnyttja henne.

 

Början av boken är fenomenal. Gå till kapitel 5 och insup storheten. Kapitel 5 sätter fingret på spiken, inte bara en gång utan flertalet gånger. Jag blir aningen besviken av det håll som Mafi låter historien ta en bit in i boken men hon öppnar vägen till en intressant fortsättning under de sista tiotalet sidorna. Andra delen är planerad till våren 2013 på engelska. Det blir en lång väntan tills trilogin är avklarad.