Det var länge sedan jag blev så förundrad och överraskad av en bok som Onda krafter i Sollentuna (2012). Moodysson hade jag hört talas om tidigare men har inte läst någon av hennes seriealbum. Så jag kunde inte bygga mina förväntningar på någon förkunskap, däremot tolkade jag det mörka omslaget och titeln till att det skulle handla om övernaturliga krafter. Så fel jag hade.

 

Alexander är nyinflyttad i Sollentuna. Hans pappa är purser på flygplan och jobbar konstiga tider. Alexander känner sig malplacerad. Han klagar på att han har onda krafter i kroppen och är rädd för vad som kommer att hända om krafterna tar över. Men det handlar inte om magiska onda krafter, det visar sig att det är mer tonårsångesten som tar över honom. Han är osäker på sig själv och vet inte hur han ska agera med andra. Alexander har en idé om hur han ska smälta in i skolan men det går inte så bra. Ödet ger honom två ovanliga kamrater. Den ena är Maxine. Hon är fosterbarn till ett par som bor i ett fint, dyrt hus. Alexanders mamma har hyrt ett rum i huset men ligger nu på lasarettet efter att ha kolapsat. Alexander måste ta hand om mammans hund och är samtidigt väldigt förtjust i Maxine. Alexander blir också tvingad att lära känna den aningen töntiga Viola som går i hans klass. De hamnar på samma praoplats trots Alexs försök att undvika henne.

 

Så, ingen stor handling men härligt tempo i berättandet. Humorn lyser igenom även om den är subtil. Det här är en bok som är full av citatvänliga stycken. Jag älskade att läsa boken och plöjde den från pärm till pärm på en sittning. De härliga karaktärerna tar över hela boken, så även om jag knappt kan återberätta handlingen så ger jag Onda krafter i Sollentuna två tummar upp. Tror även att det blir en bra diskussionsbok. Boken behövs diskuteras.

 

Läsvärt stycke vid bokprat (en av många): s. 145 (Maxine kommer på vilken karaktär Alexander är av Vänner-gänget.)