4 "Taynikma del 1-10" av Jan Kaer och Merlin P. Mann

Hcg  (61 sidor per del, sammanlagt 610 sidor)
   
Slutsålt på förlaget för länge sedan. Inget nytryck. Det är tråkigt eftersom Taynikma är en härlig fantasyserie i tio delar.

Koto måste till storstaden i Klanaka och sälja sin familj enda dyra ägodel för att kunna betala av en bostadsskuld. Den dyra ägodelen visar sig inte vara vad som helst utan en taynikma från månklanen, en talisman som ger bäraren magiska krafter. Taynikman stjäls direkt ("beslagtas") av stadens soldater och Koto kastas i fängelsecell som en simpel tjuv.

Landet Tayklanien har tidigare varit ett fredligt land som regerades av fyra klaner: Solklanen, månklanen, bergklanen och flodklanen. Varje klan hade sina egna krafter och även om de försökte samsas så blev det ofta krig. En trollkvinna från solklanen förvandlade tre krigare från varje klan och gjorde dem till hennes krigare. Trollkvinnans, furstinnans mål var att ena människorna, få dem att leva under en gud, solguden. Därför förbjöds klanerna och deras krafter. Kapten Henzel är utsedd befälhavare över Klanakas soldater. De ska se till att upprorsmakarna försvinner och att det inte finns några magiska artefakter i fel händer.

Koto köps som slav av mäster Gecko. Gecko inser vem koto är och införlivar honom i kampen mot furstinnan. En dag ska det komma en kämpe som ska störta furstinnan. Gecko tror att det är Koto som är den kämpen.
   
Att få historien uppdelad på tio delar gör att man som läsare känner sig duktig när man orkat läsa så långt. Till och med jag som bibliotekarie känner att jag kan stoltsera med över 600 lästa sidor. Men att nå ett visst antal sidor eller antal böcker är långt ifrån det enda mål man har när man läser Taynikma. I och med bok 4 (De bortglömda katakomberna) börjar historien bli riktigt spännande och jag upptäcker att jag nästan läser för snabbt för att förstå bara för att ta reda på vad som händer härnäst.

Det här är en helsida från första delen (Mästertjuven). Det är tyvärr den engelska versionen men uppslaget visar på ett bra sätt hur boken är konstruerad. Kjaer och Mann blandar text och bild. I det här exemplet är det mycket bild och lite text men det kan vara tvärtom (mycket text och mindre bilder, även om det är bilder på varje sida). Vissa actionscener så fyller bilderna hela uppslag. I förlagstext och andra recensioner så återkommer man ofta till att illustrationerna är mangainspirerade. Jag undrar hur "mangainspirerade" de verkligen är. Jag ser inget som direkt påminner om japanska serier. Inga extra stora ögon. Figurerna i Taynikma har alla näsor. Typiska japanska saker som näsblod, runda ringar på kinderna, svettdroppe ovanför huvudet, snorbubbla när de sover och liknande finns inte här. Jag tror det mer handlar om ett pr-trick från förlaget då böckerna gavs ut i den värsta mangaperioden på 00-talet. Varken i Kjaers nya bokserie "Kung Neos lejon" eller i Gotthardts Alvdrottningens riddare känner jag av några direkta mangainfluenser. Visst, Kjaer har en speciell stil men det känns mer som en egen Kjaer-stil än manga.
   
Kjaer/Mann har skrivit fler Taynikmaböcker som utspelar sig innan furstinnan tog över makten men de har tyvärr inte blivit översatta till svenska. Det är tråkigt måste jag säga eftersom den här bokserien var riktigt kul att läsa. Även om det bara har getts ut en del på svenska av Kung Neos Lejon så är min känsla att de kan läsas fristående, vilket jag personligen inte tycker är lika kul.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0