3 "Kalla kårar - Spöklägret" av R L Stine
Hcg 106 sidor
R L Stine har för närvarande skrivit 307 skräckromaner (om jag räknade rätt) plus över hundra andra romaner (mest äventyr och fantasy) och så lite noveller och facklitteratur. Han kallas tydligen barnlitteraturens Stephen King och det med all rätt. Jag har alltid varit fascinerad av författare som har sådan produktionstakt men aldrig testat en Stine-bok tidigare. I USA har Goosebumps-serien länge varit en jättesuccé. På engelska finns det runt 150 Goosebumpstitlar. På svenska tror jag att man har spräckt 30-gränsen om man räknar med de tre seriealbumen. Men här kallas de för Kalla kårar-serien, något som gör det krångligt eftersom jag personligen även samlar på kiosklitteraturserien Kalla kårar som kom på 70-talet.
Efter flera års avvaktande landade Spöklägret i mitt knä. Tillfället gjorde att jag började läsa den och jag fastnade direkt. Harry och hans yngre bror Alex var sena med kolloanmälningar och fick slutligen bara plats på Månskenslägret. Ensamma på bussen blir de avlämpade mitt ute i skogen. Till slut hittar de lägret men det är något konstigt. Ingen tycks vara där. De andra dyker upp till slut och skrämmer slag på Harry och Alex. Skrämmandet verkar vara själva grejen med kollot. Man berättar hemska skräckhistorier, mer löjliga än läskiga tycker Harry, och man har konstiga ritualer. Konstiga saker händer såsom att en av tjejerna Harry pratar med stoppar in handen i lägerelden utan att bränna sig. Allt konstigt skämtas bort av de andra men Harry börjar få nog. De båda inser dock att de är fast på lägret.
Jag gillar historien skarpt. Man kastas in i handlingen och vill veta hur allt slutar. De är imponerande att Stine verkar vara så påhittig trots sina hundratals böcker. Jag kan verkligen förstå att böckerna tilltalar vissa barn. Det här är verkligen riktiga skräckisar. Många skräckböcker för barn slutar alltid med att det är på låtsas, att grannen hänger tvätt eller något annat dumt. Jag lovar att "Spöklägret" inte slutar så dumt. Tvärtom faktiskt, precis som en äkta spökhistoria ska sluta.
Det enda jag har att invända emot är omslagsbilden, som också finns på den engelskspråkiga originalboken. Man ser ett gäng kollomänniskor gå på rad. Alla har rosa converse på sig, alla har grönbruna short, orange tröja och någon typ av orange huvudbonad. Det är bara kläderna som syns för de är alla osynliga förutom en rädd tjej som går längst bak. Men bokens Månskensungar har alla vita kläder på sig och boken handlar inte om en tjej utan om två bröder. Jag hatar verkligen när omslaget inte matchar innehållet.
Mitt nya projekt blir att leta efter Goosebumps/Kalla kårar-serien billigt på second hand och sedan läsa de jag hittar. Sedan får mina bibliotek böckerna, troligtvis till elevernas förtjusning. De få titlar vi redan har på högstadiet lånas flitigt.
R L Stine har för närvarande skrivit 307 skräckromaner (om jag räknade rätt) plus över hundra andra romaner (mest äventyr och fantasy) och så lite noveller och facklitteratur. Han kallas tydligen barnlitteraturens Stephen King och det med all rätt. Jag har alltid varit fascinerad av författare som har sådan produktionstakt men aldrig testat en Stine-bok tidigare. I USA har Goosebumps-serien länge varit en jättesuccé. På engelska finns det runt 150 Goosebumpstitlar. På svenska tror jag att man har spräckt 30-gränsen om man räknar med de tre seriealbumen. Men här kallas de för Kalla kårar-serien, något som gör det krångligt eftersom jag personligen även samlar på kiosklitteraturserien Kalla kårar som kom på 70-talet.
Efter flera års avvaktande landade Spöklägret i mitt knä. Tillfället gjorde att jag började läsa den och jag fastnade direkt. Harry och hans yngre bror Alex var sena med kolloanmälningar och fick slutligen bara plats på Månskenslägret. Ensamma på bussen blir de avlämpade mitt ute i skogen. Till slut hittar de lägret men det är något konstigt. Ingen tycks vara där. De andra dyker upp till slut och skrämmer slag på Harry och Alex. Skrämmandet verkar vara själva grejen med kollot. Man berättar hemska skräckhistorier, mer löjliga än läskiga tycker Harry, och man har konstiga ritualer. Konstiga saker händer såsom att en av tjejerna Harry pratar med stoppar in handen i lägerelden utan att bränna sig. Allt konstigt skämtas bort av de andra men Harry börjar få nog. De båda inser dock att de är fast på lägret.
Jag gillar historien skarpt. Man kastas in i handlingen och vill veta hur allt slutar. De är imponerande att Stine verkar vara så påhittig trots sina hundratals böcker. Jag kan verkligen förstå att böckerna tilltalar vissa barn. Det här är verkligen riktiga skräckisar. Många skräckböcker för barn slutar alltid med att det är på låtsas, att grannen hänger tvätt eller något annat dumt. Jag lovar att "Spöklägret" inte slutar så dumt. Tvärtom faktiskt, precis som en äkta spökhistoria ska sluta.
Det enda jag har att invända emot är omslagsbilden, som också finns på den engelskspråkiga originalboken. Man ser ett gäng kollomänniskor gå på rad. Alla har rosa converse på sig, alla har grönbruna short, orange tröja och någon typ av orange huvudbonad. Det är bara kläderna som syns för de är alla osynliga förutom en rädd tjej som går längst bak. Men bokens Månskensungar har alla vita kläder på sig och boken handlar inte om en tjej utan om två bröder. Jag hatar verkligen när omslaget inte matchar innehållet.
Mitt nya projekt blir att leta efter Goosebumps/Kalla kårar-serien billigt på second hand och sedan läsa de jag hittar. Sedan får mina bibliotek böckerna, troligtvis till elevernas förtjusning. De få titlar vi redan har på högstadiet lånas flitigt.
