3 "Vi ses, baby..." av Kevin Brooks och Catherine Forde

uHce   137 sidor

O Yeah! Jag gillar Brooks men ogillar Forde. Vad kan det bli av detta? I slutet av boken berättar författarna att förlaget Barrington Stoke (som gav ut boken i UK) ville att författarna skulle samarbeta. Ingen av dem hade skrivit något tillsammans med någon annan tidigare. Resultatet är väl okej.

Sally Mack är urless på sitt servitrisjobb. Hon arbetar bara för att få pengar till festivalbiljetter. Oturen och lyckan kommer samtidigt. Sally får sparken från jobbet för att hon spiller kaffe på en kunds campingsäck. Kunden blir jättearg, drar därifrån och lämnar väskan. Sally får med sig väskan och i den finns bland annat backstagepass till festivalen.

Keith Scully är på väg till festivalen...ensam. Hans två polare har bestämt sig för att stanna hemma, något Keith får reda på när han redan sitter på tåget dit. Vid tågstationen går han på en skitbuss som går sönder och han måste gå till festivalen. I sin ilska märker Keith inte att en bil åker förbi och någon kastar ut en väska som hamnar rakt på honom. Det är hans favoritband Dödvikt och väskan tillhör sångaren. Sångaren är inte så intresserad av att gå ner i diket och leta och de kör vidare. I väskan visar sig ett backstagepass ligga.

Nu är det dock så att backstagepassen är personliga. Ägarnas namn står på biljetterna. Sally och Keith måste därför ljuga om vilka de är. Och det är så de träffar varandra. Mitt i lögnen.

Rätt okej kärlekshistoria. Tyckte det var lite löjligt med alla namedroppings och hela Dödviktgrejen. Gillade mest de separata historierna om hur Sally och Keith tog sig till festivalen. Hela handlingen gör det svårt att sätta boken i en genre. Det kan vara kärleksbok, men de träffar varandra så nära slutet. Det kan vara en musikbok, men de får egentligen inte tillgång till festivalen. Jag tror det mer handlar om huvudpersonernas väg att hitta sin identitet, att hitta sig själva.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0