2 "Vampyrens märke" av P. C. Cast
uHce 343 sidor
"Den sentimentala vampyren" är ett nytt inneord i dagens vampyrgenre. Där innefattas alla de nya vampyrromanerna som fokuserar mer på den omöjliga kärleken mellan människa och vampyr än på den ursprungliga skräcken eller den ångestfyllda vampyren som dök upp på 1970-talet. Vad jag har hört så ska Casts bokserie "House of Night" jämföras med Twilight-serien. Efter att ha läst boken visar det sig bara vara ett reklamtrick. Jag tycker inte att det finns någon likhet med första delen, "Vampyrens märke".
Vid Zoeys skåp står en vampyr. Han sätter sitt märke på Zoeys panna vilket betyder att hon kommer att bli vampyr. Hon får börja på Nattens hus, en specialskola för vampyrer där hon ska lära sig vampyrernas historia och förvandlas till riktig vampyr. Men Zoey är annorlunda. Innan hon flyttar tar hon kontakt med sin släkts gudar. Händelsen blir omvälvande och när hon sedan anländer till Nattens hus så är hennes märke ifyllt. Alla elever förundras över Zoeys ifyllda märke. Flera blir även avundsjuka. Hon skapar snabbt både vänner och fiender bland eleverna. Den största fienden är Afrodite, en äldre elev som även är översteprästinna för gruppen Nattens döttrar. Samtidigt som Zoey försöker finna sig själv brottas hon mot de nya utmaningarna men även gamla som inte vill lämna hennes liv.
Det var flera saker som jag hade svårt med. Först och främst blev det väldigt flummigt med Zoeys åkallan av de indianska gudarna/andarna. Amerikas urinvånare är något jag alltid haft svårt att relatera till. Namedropping är även en berättarteknik som jag avskyr. Varför skulle en bok bli bättre om man refererar till några häftiga namn? Boken har istället en tendens att bli sämre och att snabbt bli förlegad. När Zoey kommer till vampyrskolan får hon reda många kända personer som har varit vampyrer. Det verkar mer vara en regel än ett undantag. Shakespeare var vampyr. Shania Twain var vampyr. Alla som någonsin gjort något bra verkar vara vampyrer. Jag tycker bara att det är så löjligt.
Jag läste dock klart hela boken. Om den hade varit kortare kan boken fått en etta men jag orkade faktiskt ta mig igenom hela 343 sidor utan att tappa sugen helt. Jag vet att många gillar House of Nights-serien. Jag får väl vara undantaget.
"Den sentimentala vampyren" är ett nytt inneord i dagens vampyrgenre. Där innefattas alla de nya vampyrromanerna som fokuserar mer på den omöjliga kärleken mellan människa och vampyr än på den ursprungliga skräcken eller den ångestfyllda vampyren som dök upp på 1970-talet. Vad jag har hört så ska Casts bokserie "House of Night" jämföras med Twilight-serien. Efter att ha läst boken visar det sig bara vara ett reklamtrick. Jag tycker inte att det finns någon likhet med första delen, "Vampyrens märke".
Vid Zoeys skåp står en vampyr. Han sätter sitt märke på Zoeys panna vilket betyder att hon kommer att bli vampyr. Hon får börja på Nattens hus, en specialskola för vampyrer där hon ska lära sig vampyrernas historia och förvandlas till riktig vampyr. Men Zoey är annorlunda. Innan hon flyttar tar hon kontakt med sin släkts gudar. Händelsen blir omvälvande och när hon sedan anländer till Nattens hus så är hennes märke ifyllt. Alla elever förundras över Zoeys ifyllda märke. Flera blir även avundsjuka. Hon skapar snabbt både vänner och fiender bland eleverna. Den största fienden är Afrodite, en äldre elev som även är översteprästinna för gruppen Nattens döttrar. Samtidigt som Zoey försöker finna sig själv brottas hon mot de nya utmaningarna men även gamla som inte vill lämna hennes liv.
Det var flera saker som jag hade svårt med. Först och främst blev det väldigt flummigt med Zoeys åkallan av de indianska gudarna/andarna. Amerikas urinvånare är något jag alltid haft svårt att relatera till. Namedropping är även en berättarteknik som jag avskyr. Varför skulle en bok bli bättre om man refererar till några häftiga namn? Boken har istället en tendens att bli sämre och att snabbt bli förlegad. När Zoey kommer till vampyrskolan får hon reda många kända personer som har varit vampyrer. Det verkar mer vara en regel än ett undantag. Shakespeare var vampyr. Shania Twain var vampyr. Alla som någonsin gjort något bra verkar vara vampyrer. Jag tycker bara att det är så löjligt.
Jag läste dock klart hela boken. Om den hade varit kortare kan boken fått en etta men jag orkade faktiskt ta mig igenom hela 343 sidor utan att tappa sugen helt. Jag vet att många gillar House of Nights-serien. Jag får väl vara undantaget.
