4 "Sandvargen" av Åsa Lind

Hcf   123 sidor 

Vad har man inte hört om Sandvargen? Egentligen ingenting, tror jag. Många pratar om hur bra boken är men ingen har någonsin sagt ett dyft om vad boken handlar om. Och just detta är väl orsaken till att jag inte har läst boken förrän nu. Det verkar vara en bok som ingen kan förklara, eller i varje fall orkar förklara i ord.

Andra stycket. Det är här jag vanligtvis skriver om handlingen i boken. Vad är då Sandvargens handling? Zackarina bor med sina föräldrar i en stuga vid havet. Hennes föräldrar jobbar hela dagarna så Zackarina får alltid hitta på saker själv. Efter att ha blivit avsnäst av pappa går hon ner till stranden för att gräva en fälla för honom. ”Ja, men så trevligt”, sa pappa eftersom han inte ens lyssnar på sin dotter. Nere i sandgropen hittar hon en nos. Nosen tillhör sandvargen, ett underligt djur som funnits sen tidernas begynnelse, även innan dess. Sandvargen lär Zackarina att förstå sin omvärld. Eller är det Zackarina som lär sig själv?

Varje kapitel hädanefter består av ett problem som Zackarina i slutet kommer till ro med. Det betyder inte att problemet löser sig. Ofta betyder det att Zackarina får en förståelse för problemet och hur hon ska handskas med det på bästa sätt. Mina tankar går till så kallade filosofiska romaner såsom Coelhos Alkemisten eller Susan Trotts The Holy Man. Här är en filosofisk roman för slukaråldern. En bok som också passar perfekt som högläsning. När jag läste boken funderade jag på om man som bibliotekarie borde läsa ett helt kapitel när man är ute i klassen på bokprat. Kapitlen är relativt korta så man ska kunna ha lite tid att diskutera ämnena som det aktuella kapitlet tar upp. Det finns många bra ämnen i boken. Jag gillar verkligen kapitlen ”alla bara jobbar och jobbar!” som handlar om att jobb kan ses på olika sätt; och så gillar jag ”Den oändliga korven”, ett kapitel om universum som inte har något slut. Att försöka förstå att något inte har ett slut blir för mycket för Zackarina: ”Det var när hon tänkte så som det kändes som om huvudet skulle spricka, och det var inte roligt”. (s. 74).

Verkligen en bok att fördjupa sig i och bygga hela lektioner kring. Eller bara njuta av.

fru fräken
2009-10-10 @ 19:41:06

Sandvargen älskade min dotter att lyssna till. Vi hade den som kvällsbok när hon var 4,5 år. Då var hon så frågvis, så "uppe i världen", så nyfiken, så arg, så glad... såå lik Zacharina!



Vissa kapitel var helt klart för svåra för att verkligen förstå, men vi pratade om varje kapitel och hade en mysig stund varje kväll efter läsningen.



Jag tycker boken är en utmärkt "prat-bok", man liksom bara måste få prata med någon annan om vad som händer, vad som är sant och inte, hur tänker du, och hur känner du?



Nu ska jag kika vidare härinne. Trevlig lördagkväll.

frid
2009-10-11 @ 21:45:16
URL: http://fridsbokrescensioner.blogg.se/

Javisst är det så. En kompis sov över den helgen jag läste boken och han fick utstå några kapitel högläsning för att jag sedan skulle kunna prata om kapitlen.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0