uHc   112 sidor

När jag har tittat på Eva Swedenmarks böcker under de gångna åren har en känsla av olust kommit över mig. Olusten ligger i att jag ej vet var jag ska placera hennes verk. Omslagen är trevliga men ändå på gränsen att verka utdaterade, såsom om de hör till 90-talet men ändå inte. Tyngden har känts rätt i handen. Det här är böcker som jag borde kunna få ruljans på, har jag tänkt, om jag nu lyckas läsa någon. Längden 100-150 sidor är relativt ovanlig för en ungdomsbok för tjejer men kan tänkas säljas som snabbläst i samma anda som de i lättlästa hyllan, eller i varje fall som ett nästa steg. Det slutade med att jag valde en bok efter framsidan, utan att över huvud taget veta handlingen.

Handlingen är rätt trevlig utan att gripa tag i en. Johannas sommar har varit okej, men långsam. Hon har varit på en ö i skärgården medan bästa kompisen My har solar sig på Grekland och medan killen hon kysste innan lovet är kvar i stan. Kärlekssuktandet går i kras direkt då det första hon ser är den där bitchiga Anna som klänger på killen. Men Johanna har större problem. Hennes föräldrars äktenskap är i gungning. De har redan bråkat, varit otrogna, rest bort och hittat varandra igen. Föräldrarna låtsas som om allt är bra igen men irritationen skriker Johanna i öronen varje gång båda föräldrarna är hemma samtidigt. Kompisen My har ingen pappa. Hon bor ensam med sin mamma. Johanna kanske inte borde gnälla. Hon har ju i varje fall två föräldrar. Mys mamma vägrar berätta vem pappan är. Snart är det Mys födelsedag och i sann anda från någon som verkligen har allt materiellt önskar hon sig som vanligt att pappan ska komma tillbaka.

Här finns det egentligen inget som är dåligt. Men jag känner ingen läsglädje heller. En gång läste jag att det sämsta en film kan få i betyg är en trea. En vanlig trea. Det visar bara att den som ser/läser inte har reagerat. Mina treor är ofta bra betyg. Och trean för "Man överlever, jag lovar" borde ni också se som ett bra betyg, det är bara det att jag inte har mycket att säga om boken och vad jag känner för den. För jag känner inte så mycket.