3 "Om jag bara inte råkat göra pappa till astronaut" av Ingelin Angerborn
Hcf. 112 sidor.
Det här är andra delen i bokserien om Tilda som inte kan sluta ljuga. För att imponera drar hon stora lögner och för att inte avslöja sig själv måste hon fortsätta ljuga, mer och fler lögner som blir mer och mer svårhanterliga. Jag har inte läst första delen men det behövs inte heller.
Eleverna i klassen skryter om vad deras pappor arbetar med. Tilda vet inte ens vad hennes pappa arbetar med, hon har inte sett honom på evigheter. Plötsligt kastar hon ur sig att hennes pappa är astronaut. Men ve och fasa! Klasskompisarna vill ha bevis. På vägen hem inser Tilda att hon tidigare har sagt till sin bästa vän att pappan är cirkusartist. Hur ska hon klara sig ur det här? Kanske kan hon skaffa fram en bild på en astronaut så att hon klarar av klasskamraterna, men hur ska hon bemöta sin bästis? Tilda ska till tandläkaren efter skolan. Där hittar hon en tidning om "Sveriges enda astronaut", Fuglesang. Jäklar också, om det bara finns en svensk astronaut så kommer det bli rejält svårt att övertyga klasskompisarna att just hennes pappa också är det.
Angerborns Tilda-böcker har ett intressant upplägg. Nästan alla kapitel börjar med "Om jag inte hade ... så hade inte....", t ex: "Om jag inte hade lagt tant Doris fotografi i min mattebok, så hade inte Gagarin blivit enbent. Men nu blev han det". Vi får alltså en försmak av vad som komma skall, ungefär som upplägget i de gamla klassikerna: Rabelais "Gargantua", Cervantes "Don Quixote" och skrävlaren "Baron von Münchausens" nedtecknade leverne. Man kan se det som en filmtrailer som visar för mycket. Risken är att trailern förstör filmupplevelsen men i Angerborns böcker fungerar tricket. Historien tar sådana konstiga vändningar att kapitelintrot verkligen fungerar som en morot. Va! Gagarin enbent? Hur kan det hända? Vem är det förresten?
"Om jag bara inte råkat göra pappa till astonaut" är helrolig. Angerborn använder uttryck som jag inte hört på år och dar. Hon har skapat en levande text som får läsaren att haja till. Rolig läsning för låg- och mellanstadiet. Fungerar bra som högläsningsbok.
Bokpratssidor: s. 16-17
Det här är andra delen i bokserien om Tilda som inte kan sluta ljuga. För att imponera drar hon stora lögner och för att inte avslöja sig själv måste hon fortsätta ljuga, mer och fler lögner som blir mer och mer svårhanterliga. Jag har inte läst första delen men det behövs inte heller.
Eleverna i klassen skryter om vad deras pappor arbetar med. Tilda vet inte ens vad hennes pappa arbetar med, hon har inte sett honom på evigheter. Plötsligt kastar hon ur sig att hennes pappa är astronaut. Men ve och fasa! Klasskompisarna vill ha bevis. På vägen hem inser Tilda att hon tidigare har sagt till sin bästa vän att pappan är cirkusartist. Hur ska hon klara sig ur det här? Kanske kan hon skaffa fram en bild på en astronaut så att hon klarar av klasskamraterna, men hur ska hon bemöta sin bästis? Tilda ska till tandläkaren efter skolan. Där hittar hon en tidning om "Sveriges enda astronaut", Fuglesang. Jäklar också, om det bara finns en svensk astronaut så kommer det bli rejält svårt att övertyga klasskompisarna att just hennes pappa också är det.
Angerborns Tilda-böcker har ett intressant upplägg. Nästan alla kapitel börjar med "Om jag inte hade ... så hade inte....", t ex: "Om jag inte hade lagt tant Doris fotografi i min mattebok, så hade inte Gagarin blivit enbent. Men nu blev han det". Vi får alltså en försmak av vad som komma skall, ungefär som upplägget i de gamla klassikerna: Rabelais "Gargantua", Cervantes "Don Quixote" och skrävlaren "Baron von Münchausens" nedtecknade leverne. Man kan se det som en filmtrailer som visar för mycket. Risken är att trailern förstör filmupplevelsen men i Angerborns böcker fungerar tricket. Historien tar sådana konstiga vändningar att kapitelintrot verkligen fungerar som en morot. Va! Gagarin enbent? Hur kan det hända? Vem är det förresten?
"Om jag bara inte råkat göra pappa till astonaut" är helrolig. Angerborn använder uttryck som jag inte hört på år och dar. Hon har skapat en levande text som får läsaren att haja till. Rolig läsning för låg- och mellanstadiet. Fungerar bra som högläsningsbok.
Bokpratssidor: s. 16-17
