Hc. 183 sidor. Kåserier.

Jag har länge behövt någon typ av litteratur som kan insupas under ett ögonblick för att man sedan ska kunna fortsätta med sina dagliga sysslor. Under min tonårstid samlade jag böcker som skulle hamna i en framtida badrumshylla för toalettlektyr. På den tiden sken Linda Skugge ljusast trots hennes feministiska fokusering. Målet med en hylla för toalettlektyr har jag gett upp men har på senaste tiden insett storheten i samlingarna av svenska kåserier. Sommaren 2006 skummade jag några Ehrenmark men fastnade inte förrän jag testade Cello.

Cello, eller Olle Carle som han egentligen hette, är ordvitsens okrönte konung inom kåserivärlden. Det passar förstås mig perfekt. Han fick sina kåserier utgivna i samlingar från 1945 till 1972.

Denna gång har jag läst Familjens flintis från 1962. I nivå med titeln på samlingen så handlar många av kåserierna om familjen: frugan och de många barnen. Det bästa i Cellos texter är just hur han vrider och vänder på saker och ting men metaforerna kan också vara riktigt bra:

Erfarenhet och visdom är den kam och hårborste som livet överräcker åt en när man blivit flintskallig. (11)

Mitt mål är att tjacka dessa samlingar för max en femma styck. Det kan vara svårt och jag får nog godta att läsa även Ehrenmark, Kardemumma och BANG i min jakt efter Cellos anekdoter. Men jag har tiden på min sida eftersom denna lektyr endast läses på ett visst ställe och trots att jag har bestämt mig för att inte införskaffa en badrumshylla så vill jag ändå hylla Cello som numera är en favorit.