Hcf, 63 sidor. Illustrationer av Jeanette Milde.



Historien i sig har man läst flerfaldiga gånger förut. Mamman dör och i faderns vård försämras levnadssättet på grund av att fadern tappar gnistan. Vad som skiljer sig i Voors Mamman som tjatade så att hon dog är att skämten fortsätter komma och ofta på mammans bekostnad. Det känns verkligen konstigt att läsa boken. Det är roliga skämt och man vill dra på smilbanden men samtidigt går barnen igenom en hemsk tid. Boken slutar däremot gott. Mamman tjatar så mycket på de andra döda i himlen att de börjar att protestera för chefen. Resultatet blir att mamman skickas tillbaka till livet igen. Onaturligt och ett slut som inte jag gillar. När man är död kommer man inte tillbaka. Vilket budskap ger den här berättelsen?