3 "Adjö Mr Chips" av James Hilton
Roman Hce, 136 sidor.
När jag gjorde militärtjänsten 1996 så uppmärksammade jag för första gången det otroligt motbjudande omslaget till "Adjö mr Chips". Vi satt i ett gudsförgätet rum i ett bortglömt hus i utkanten av militärområdet på Berga, Stockholm. Vår trupp skulle vänta på något men jag kommer inte ihåg vad det var. Allt var grått runt omkring oss. Det kan ha varit det gråaste rummet jag någonsin spenderat tid i. På ett snurrställ stod några böcker, varav en var outhärdligt ful med en grå gammal man som med ett glattigt leende sneglade på en liten kis med rosenröda kinder. Huvaligen vilken äckligt bok.
Från den dagen dök boken upp med jämna mellanrum vart jag än bar hän. Den var som ett ord som man plötsligt uppmärksammar och som man märker att plötsligt alla använder. "Adjö mr Chips" dök upp som ett spöke bakom varje krök och ville aldrig lämna mig ifred. Sedan hittar jag den för några veckor sedan i en lumplåda på Röda korset. 5 kronor tyckte jag att jag kunde avvara och sedan har den stått i bokhyllan och glott på mig.
Insidan av boken står det så här:
"Någon gång sållas ur årens väldiga bokflod fram en volym som på något sätt undgår att åldras, en bok som redan under författarens livstid blir en klassiker - en bok som blir läst om och om igen, och av generation efter generation. En sådan bok är >>Adjö mr Chips>>, ständigt läst, över hela världen. [...] Blid, finstämd, ömsint är detta en berättelse som rör vid hjärtats innersta strängar."
Vad kan man ha för förväntningar på en sådan bok tror ni. Jag var väldigt kluven men var tvungen att sätta tänderna i den för att få ett slut på funderingarna. Boken handlar om en man som 1870 kommer till pojkuniversitetet Brookfield. Chipping, som sedemera blir kallad Mr Chips, är då endast 20-30 år. Han är en medelmåtta, vilket han vet och vartefter tiden går godtar och lever med. Detta är alltså berättelsen om herr svensson som lär sig sin plats i livet. Detta godtagande smittar av sig på alla andra på Brookfield och de börjar se Mr Chips som en institution, någon man kan räkna med, någon man kan relatera till och någon man kan diskutera om och ha något gemensamt med. Chips arbetar på universitetet i sextio år. När boken börjar är han runt 80 och tittar tillbaka på sin tid som latinlärare och allt i allo, något han egentligen gör varje dag.
Hilton har blivit anklagad att skriva sentimentala romaner för det ändamål att de ska filmatiseras. Jag hade margarin upp till halsen när jag läste romanen men tyckte att den var helt okej ändå. Kanske för att jag inte förväntade mig något. Det är ungefär som när min favoritförfattare Nicholson Baker väljer att läsa en av de där böcker som möbelbutiker som t ex IKEA har ställt ut i sina bokhyllor för att det ska se hemtrevligare ut. Det är ofta 70-90 år gamla böcker som ingen har hört talas om på 70-90 år. Baker fick för sig att han skulle läsa en av dem och han hade faktiskt ganska stort nöje (läs mer i essäsamlingen "Lumber"). Och jag hade ganska stort nöje med att läsa "Adjö mr Chips".
När jag gjorde militärtjänsten 1996 så uppmärksammade jag för första gången det otroligt motbjudande omslaget till "Adjö mr Chips". Vi satt i ett gudsförgätet rum i ett bortglömt hus i utkanten av militärområdet på Berga, Stockholm. Vår trupp skulle vänta på något men jag kommer inte ihåg vad det var. Allt var grått runt omkring oss. Det kan ha varit det gråaste rummet jag någonsin spenderat tid i. På ett snurrställ stod några böcker, varav en var outhärdligt ful med en grå gammal man som med ett glattigt leende sneglade på en liten kis med rosenröda kinder. Huvaligen vilken äckligt bok.
Från den dagen dök boken upp med jämna mellanrum vart jag än bar hän. Den var som ett ord som man plötsligt uppmärksammar och som man märker att plötsligt alla använder. "Adjö mr Chips" dök upp som ett spöke bakom varje krök och ville aldrig lämna mig ifred. Sedan hittar jag den för några veckor sedan i en lumplåda på Röda korset. 5 kronor tyckte jag att jag kunde avvara och sedan har den stått i bokhyllan och glott på mig.
Insidan av boken står det så här:
"Någon gång sållas ur årens väldiga bokflod fram en volym som på något sätt undgår att åldras, en bok som redan under författarens livstid blir en klassiker - en bok som blir läst om och om igen, och av generation efter generation. En sådan bok är >>Adjö mr Chips>>, ständigt läst, över hela världen. [...] Blid, finstämd, ömsint är detta en berättelse som rör vid hjärtats innersta strängar."
Vad kan man ha för förväntningar på en sådan bok tror ni. Jag var väldigt kluven men var tvungen att sätta tänderna i den för att få ett slut på funderingarna. Boken handlar om en man som 1870 kommer till pojkuniversitetet Brookfield. Chipping, som sedemera blir kallad Mr Chips, är då endast 20-30 år. Han är en medelmåtta, vilket han vet och vartefter tiden går godtar och lever med. Detta är alltså berättelsen om herr svensson som lär sig sin plats i livet. Detta godtagande smittar av sig på alla andra på Brookfield och de börjar se Mr Chips som en institution, någon man kan räkna med, någon man kan relatera till och någon man kan diskutera om och ha något gemensamt med. Chips arbetar på universitetet i sextio år. När boken börjar är han runt 80 och tittar tillbaka på sin tid som latinlärare och allt i allo, något han egentligen gör varje dag.
Hilton har blivit anklagad att skriva sentimentala romaner för det ändamål att de ska filmatiseras. Jag hade margarin upp till halsen när jag läste romanen men tyckte att den var helt okej ändå. Kanske för att jag inte förväntade mig något. Det är ungefär som när min favoritförfattare Nicholson Baker väljer att läsa en av de där böcker som möbelbutiker som t ex IKEA har ställt ut i sina bokhyllor för att det ska se hemtrevligare ut. Det är ofta 70-90 år gamla böcker som ingen har hört talas om på 70-90 år. Baker fick för sig att han skulle läsa en av dem och han hade faktiskt ganska stort nöje (läs mer i essäsamlingen "Lumber"). Och jag hade ganska stort nöje med att läsa "Adjö mr Chips".
